344 VIKTOR RYDBERG OCH CARL SNOILSKY.

»Då stormen slet på fästets valv

i trasor nattens sky

och rymden tjöt och mörkret skalv
för blixt och hagelby

och nödsignaler lossades

vid gälla jämmerskri

och strandat fartyg krossades,
strök detta skepp förbi.

Och väktaren på Eddystone,

då över böljans ban

han skönjer skeppet långt ifrån,
så väntar han orkan;

och väktaren på Vinga fyr,

han vet, vem seglarn är,

som svävar fram, där brottsjön yr
bland månbelysta skär.»

Vad är då meningen med detta eviga kringirrande? Svaret
kommer, när havets rolöse seglare möter jordens evige vand-
rare Ahasverus,! som tillviskar honom: »Tålamodl

Själv hade Rydberg alltjämt en och annan dust med
mjältsjukans svartalv, men han kunde nu ta det mera humo-
ristiskt. Han brukade, som han säger i ett brev, »göra långa
vandringar utåt Hisingen eller Majorna för att vädra lynnet,
varpå allt emellanåt en phylloxera slår sig ned.s

+

Det fullödigaste, ädlaste alstret av Rydbergs konst är
kanske den undersköna jubelkantaten vid Uppsala uni-
versitets fyrahundraårsfest år 1877, då han själv mottog
hedersdoktorskransen. Dikten är liksom sprungen fram
ur hans själs innersta. Inspirationen lät vänta på sig länge;
men så kom den med ett slag: han arbetade en natt oav-
brutet, och på morgonen var kantaten färdig. Oförgätligt
är det intryck, den gjorde på skaran i Uppsaladomen, när
tonerna av den storslagna inledningskören stego mot tem-
pelvalven:

! Jerusalems skomakare, som enligt folksagan förmenade Kristus
att luta sig mot väggen till hans hus, då Frälsaren dödstrött dignade
under bördan av sitt kors, och till straff därför blev dömd att vandra
utan rast och ro ända till yttersta dagen.
