VIKTOR RYDBERG. 345

»Ur nattomhöljda tider

emot ett mål, förgolt för dig,
o mänsklighet, du skrider

i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt —
se framom henne dimma

och bakom henne natt!

Och släkten, där du tågar,

i öknen segna ned,

och bävande du frågar:
”Allsmäktige, vart bär min led?'»

Genialiskt är själva greppet på ämnet, idén att låta isra-
eliternas ökenvandring symbolisera människosläktets vand-
ring genom livets öken hän emot ett sällare land.

Aldrig skola de dö, de häriiga stroferna:

»Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas:
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.

Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.>

»Varje själ, som längtan bränner
till vad ädelt är och sant,

bär uti sitt djup och känner
evighetens underpant.

Blir vad själviskt är förgätet,
blir inom dig gudsbelätet
härligare danat ut

genom släkte efter släkte,

skall, hur långt än öknen räckte,
du Jordanen nå till slut.>

Denna förhoppningsfulla idealism sviker sedan aldrig
skalden, hur hopplös världsutvecklingen än kan te sig vid
åsynen av allt lidande, som den materiella kulturens framåt-
skridande fört med sig. Sin medkänsla med industrialismens
arbetsslavar, sitt ädla hat mot egoismen, mot den själviska
vinningslystnaden, mot dem som mena att makt är rätt
har han sjungit ut i »Den nya Grottesångem. Där be-
skriver han, hur industrialismens jättekvarn ideligen kräver
allt fler arbetskrafter, kräver även de unga trälinnorna
