CARL SNOILSKY. 349

marmorhall. Svalorna sjunga kring kapitälerna. Solljuset
flödar in brett och stilla mellan pelarstammarna. Det är en
ro där inne, full av ljus och klar höghet. Denna konst har
Rydberg säkerligen lärt av antiken.»

En siare var Viktor Rydberg. I upphöjda ordalag tolkar
han sina syner. Men den djupsinnige siaren ägde barna-
hjärtats renhet och fromhet. När inspirationen griper honom,
då klingar hans sång

»likt ett eko av det jubel, som i tidens första stunder
höjdes av den första lärkan över paradisets lunder.»

Litteratur till detta och nästa kapitel: Henrik Schäck och Karl
Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria V (med
utförlig litteraturförteckning).

Otto Sylwan m. fl., Svenska litteraturens historia III
(med utförlig litteraturförteckning).
Till detta kapitel:
Viktor Rydbergs och S. A. Hedlunds brevväxling, ut-
given av Emil Haverman.

Carl Snoilsky.

derns färgprakt berusad yngling möter oss Carl Snoilsky
först i diktens värld. En brinnande dyrkan av allt skönt
i världen slår oss till mötes i den tjugutreårige resenärens
italienska och spanska bilder. Jublande sjunger han:

SOM en i livet självt förälskad, en av solskenet och Sö-

»Jag bringar druvor, jag bringar rosor,
jag skänker i av mitt unga vin;

på alla stigar, på alla kosor

jag slår den ljudande tamburin.>

Det är fest i luften, och skalden älskar att skriva »med
känslans röda bläck>.

Den unge svärmaren hade sydländskt blod i sina ådror.
Han tillhörde en sydslavisk släkt, som på 1600-talet funnit
en tillflyktsort i Sverige undan religiösa förföljelser. Men
han kände sig dock snarare som en Banér än som en Snoilsky.
Hans mor hette Sigrid Banér, och hon var solskenet i gossens
