354 VIKTOR RYDBERG OCH CARL SNOILSKY.

språks klarhet och behag är han arvtagare till Kellgren
och Tegnér. Också har han blivit kallad »den siste gustavia-
nemn» i svensk diktning. Liksom gustavianerna har han gått
i skola hos de stora franska diktarne och älskade deras språk,
»det klaraste och konkretaste i världen».

x

På hösten 1890 kom Snoilsky hem igen. Det skedde i
samband med att han utnämndes till överbibliotekarie vid
Kungliga biblioteket.

Skalden gladde sig icke åt att flytta tillbaka till Stockholm.
Både han och hans maka hade förälskat sig i det stilla liv,
de förde i Dresden, ledigt från »det fördummande och tids-
ödande societetslivet i Stockholm» med dess visiter och dess
skvaller, »för vilket Stockholm av ålder varit en tacksam
jordmån». Det var endast tanken på barnens uppfostran,
som förmådde honom att återvända till Sverige och för
alltid lämna det kära, trygga Dresden.

Här hemma kände han sig ensam utanför kretsen av maka
och barn. Svårmodet, som alltid lurat på djupet av hans
själ, tog nu överhand. Han, som en gång så jublande sjungit
livsglädjens lov, hade för länge sedan kommit till den er-
farenheten,

satt lidandet är livets botten-ord
och allt det andra flyktigt bländverk bara>.

I den dikt, som troligen var hans sista, ser han i natt-
violens bleka blomma en symbol för det »svårmodstunga,
osägbarar, som nu ruvade över hans sinne.

En majdag 1903 kom döden som en befriare.
