360 EN VETENSKAPLIG STORHETSTID.

grundämnen förena sig till molekyler. Atomer tillhörande
samma grundämne ha alltid samma tyngd. Av Berzelii
undersökningar rörande de kemiska föreningarna mellan
svavel och järn leddes man nu till slutsatsen, att det nya äm-
nets beskaffenhet helt enkelt berodde på hur många svavel-
och järnatomer som förenade sig med varandra till en molekyl.
I det ovan anförda fall, då resultatet blev svart svaveljärn,
förenar sig en atom järn med en atom av det lättare svavlet,
i det tredje fallet en atom järn med två atomer svavel och i det
mellersta fallet två atomer järn med tre atomer svavel.

Med stöd av sina undersökningar över viktförhållandet i de
kemiska föreningarna beräknade Berzelius nu även atom-
vikterna för alla på den tiden kända grundämnen; och det
gjorde han så samvetsgrant, att en senare tid med sina ojäm-
förligen mycket fullkomligare hjälpmedel haft endast små
rättelser att göra.

Men när Berzelius skulle redogöra för resultatet av sina
undersökningar, kände han, med sitt utpräglade behov av
klarhet och åskådlighet, starkt olägenheten av att ej äga
något kortfattat beteckningssätt för de kemiska grundäm-
nena. Flere försök hade gjorts i den vägen, och senast hade
Dalton framställt ett förslag med geometriska figurer. Men
att rita dem tog ungefär lika lång tid som en beskrivning i ord.

Ett par exempel må vara nog.
S O%O Ö

Ättiksyra Svavelsyra Vatten

Daltons kemiska tecken.

Då fann Berzelius den lösning av problemet, som äger be-
stånd än i dag. Han betecknade varje grundämne med
begynnelsebokstaven i dess grekiska eller latinska namn eller,
om så behövdes, med ytterligare en av de bokstäver, som
ingingo i namnet. Vätets tecken blev sålunda H (av hydro-
genium), syrets O (av oxygenium), svavlets S (av sulphur),
järnets Fe (av ferrum) o. s. v.

Genom en siffra efter bokstavsbeteckningen angavs, hur
många viktsdelar av ett grundämne som ingick i en viss
