ADOLF ERIK NORDENSKIÖLD. 375

sitt fädernesland. Nordenskiöld hade varit med om flere färder
på Ishavet och kände bättre än någon annan till trakterna
kring Nordpolen. Hans håg stod till äventyr. Men fast han
älskade faran, var han på samma gång en ovanligt förtänk-
sam man. Nordenskiöld var icke den, som i onödan riskerade
människoliv, utan han förberedde sig grundligt till sina
farliga färder.

Han hade räknat ut, att under sensommaren borde havet
vara öppet ett stycke utanför Sibiriens kust. Ty de stora
sibiriska floderna förde med sig så väldiga massor av ljumt
vatten från sydligare trakter, att isbältet närmast kusten
måste smälta bort. Av detta öppna vattenbälte tänkte han
nu begagna sig.

Pengar till sin upptäcktsfärd fick han av tre frikostiga mece-
nater, konung Oscar II samt två affärsmän, nämligen sven-
sken Oscar Dickson och ryssen Alexander Sibiriakov.!
Oscar Dickson hade förut lämnat frikostigt understöd till
Nordenskiölds forskningar. Till en person, som uttalade sin
beundran över denna givmildhet, svarade Dickson: »När
han vågar sitt liv, kan väl jag våga min kassa.s» För expedi-
tionens räkning inköptes nu en starkt byggd ångare, som
hette Vega. Fartyget hade förut använts till sälfångst vid
Grönland och var därför beklätt med en så kallad ishud av
ett mycket hårt och segt träslag, som stod bra emot de skar-
pa isstyckena. På provianteringen nedlades särskilt stor
omsorg. Tack vare den torde Vegaexpeditionen ha varit den
första i sitt slag, som alldeles slapp undan den fruktansvärda
skörbjuggen, som var polarfararnes värsta fiende, ända tills
man lyckades hitta på det nutida sättet att genom konser-
vering hålla livsmedel färska.

Professor Nordenskiöld hade med sig sex andra natur-
forskare. Han var nämligen ej den, som nöjde sig med att
bara tränga fram genom ett förut okänt område och kart-
lägga det, utan han intresserade sig för allt, som rörde na-

1 Under de våldsamma omvälvningar, som Ryssland genomgick till
följd av det stora världskriget 1914—1919, förlorade Sibiriakov allt,
vad han ägde, och levde landsflyktig i bitter nöd. Då ingrep svenska
riksdagen år 1921 och bisprang den 71-årige mannen med ett årligt
understöd såsom en ringa erkänsla för de hundratusentals kronor, som
den frikostige mecenaten en gång offrat för svensk forskning.
