380 EN VETENSKAPLIG STORHETSTID.

brist och umbäranden har han lyckats utforska och kart-
lägga väldiga, förut okända områden och gjort många upp-
täckter av stort etnografiskt och kulturhistoriskt intresse.

I Tibet fann han t. ex. en av de största sjöarna i hela
världen, ett vatten som ej ens var antytt på de äldre kar-
torna. Vid den egendomliga ökenfloden Lop-nors källor,
en trakt som numera är »den vilda kamelens förlovade land»,
påträffade han ruinerna av en kinesisk stad med gamla ki-
nesiska mynt och intressanta manuskript från tredje år-
hundradet e. Kr. Staden hade en gång gått under, därför
att floden Tarim, som förut strömmade mot öster och föll
ut i Lop-nor, ändrade sitt lopp i sydlig riktning. Sedan hade
staden begravts av ökensanden.

Som Hedins största vetenskapliga bragd räknas dock
uppsökandet av Brahmaputras och Indus” källor och upp-
täckten av den stora bergskedja, som han givit benämningen
Transhimalaja. Tack vare sin oräddhet och förslagenhet
besegrade han de oerhörda svårigheter, som mötte honom
på denna forskningsfärd. Under olika förklädnader lyckades
han komma in i områden, som aldrig förr beträtts av
någon europé. En stor vit fläck på kartan blev också nu
utfylld.

Sven Hedin skulle aldrig ha stått ut med sådana stra-
patser, som han genomgått, därest han ej haft en fysik av
järn och en vilja av stål. Närmare undergången kan man
näppeligen vara, än han var under sin expedition genom
Centralasiens öknar från Kaschgar till floden Khotan-darja
år 1895. Efter två veckors färd tog vattnet slut. Av ka-
melerna stupade den ena efter den andra, tills endast en
fanns kvar, och två av männen i karavanen blevo också
dödens. Att de båda andra och även Hedin själv blevo
räddade får uteslutande tillskrivas upptäcktsresandens egen
otroliga energi och livskraft. Tillsammans med Kasim, den
ene av sina följeslagare, lyckades han taga sig fram till de
skogsdungar, som tillkännagåvo, att man var nära Khotan-
darja. Men här blev Kasim liggande på rygg, skriver Sven
Hedin i sin reseskildring, »orörlig med vidöppna ögon och
gapande mun och utan att svara, då jag bad honom komma
meds. Hedin vacklade då ensam vidare. Men när han kom
fram till flodbädden, låg denna torr, lika torr som sanden i
