ARTUR HAZELIUS LIVSGÄRNING. 387

till ej ringa del de moderna samfärdsmedlen och industrin
att tacka för.

Men den stora flod av nytt, som vid den tidpunkten vällde
fram, »höll på att dränka allt gammalt, även det värdefulla
och livsdugliga. Det var som om man gripits av förakt för
allt nedärvt och eget, endast därför att det var gammalt —
eller därför att det var vårt eget, ty talet om svenskarnes
svaghet för allt utländskt är nog en bitter sanning. Just
omkring år 1870 är det, som om traditionen helt tvärt klippts
av, som om hävd och arv just då helt plötsligt vräkts på sop-
högen. Det är rent förunderligt, hur allt kommer på en
gång. Gå vi till obygderna, skog och berg och vatten och
deras åbor: nästan vart man kommer, åtminstone i mellersta
Sverige, får man höra, att här i socknen sköts sista björnen och
sista vargen någon gång på 60- eller 70-talet. Sista bävern
i våra omarker sågs i slutet av 60-talet, sista vildrenarna i
våra fjäll utrotades i mitten på 70-talet. Samtidigt började
annat villebråd minskas i skogarna, fisken i sjöar och älvar.
Och detta orsakades till ej ringa del av de stora skogsav-
verkningar och timmerflottningar, som just under samma år-
tionden togo fart — stundom en alltför häftig och härjande
fart. Hemmansägarne visste ej förut, att deras skog hade
något värde; nu sålde man, fick pengar, småsummor i verk-
ligheten, stora i deras eget tycke. Man var ovan att handskas
med mynt och sedlar, hade ju hittills själv frambragt eller
tillverkat nästan allt, vad man behövde. Det blev för många
både ekonomisk och moralisk bankrutt; alla slags lockande
varor blevo samtidigt tillgängliga, ty handelsbodar växte
upp som svampar kring järnvägarna, vilka också just då-
började breda sitt nät allt vidare över landet — liksom tele-
graf och telefon. Och alla dessa jämte de allt flere och alltmer
spridda tidningarna blevo kanaler, där importerad främ-
manrde kultur eller alitför ofta okultur strömmade in och
på många håll svämmade över och dränkte vår inhemska
bygdekultur.

Utom de redan befintliga städerna uppstodo på samfärds-
medlens nät två nya slag av knutar: stationssamhällen och
storindustriella anläggningar. Just på 70- och 80-talen lades
driften ner vid nästan alla de små bruken bort i avkrokarna
med deras masugnar och hammarsmedjeor, och rörelsen sam-
