390 EN VETENSKAPLIG STORHETSTID.

gossarna, med att rida maj i by, i gamla vallarelåtar, i våra
folkdanser och bygdedräkter, i sländor och allmogevävnader,
i gamla kåsor och hemmagjorda tenntallrikar. Alla dessa
kvarlevor från den gamla goda tiden lärde han sig älska
under vandringar genom Sveriges bygder, isynnerhet Da-
larne och Norrland. Han började därmed som ung student
och fortsatte, sedan han blivit filosofie doktor och lärare i
Stockholm. Under en färd genom Dalarne sommaren 1872
föddes hos honom tanken att snarast möjligt söka rädda allt
sådant gammalt och fäderneärvt, innan det bleve för sent;
och så började han efter måttet av sina krafter samla till
ett svenskt etnografiskt museum. Senare på året gjorde han
en liknande upptäcktsfärd genom Östergötland. I ett brev
till landskapets fornminnesförening med begäran om ett
understöd på 150 riksdaler skrev han följande ord, som äro
så typiska för mannen: »Jag tager visserligen ur mina egna
fattiga fickor, så länge det på något sätt är möjligt, men i
längden torde detta ideala levnadssätt bliva något oro-
väckande.»

Samma brinnande hänförelse för den sak, som Harzelius
gjort till sin, ligger bakom hans »lättsinniga» handlingssätt
att utan ett öre på fickan köpa in den första biten av den mark,
där det ena av hans livs storverk, Skansen i Stockholm,
nu inom sig bevarar en god del av det gamla Sverige. »Vi
måste ha Skansem, skriver han i ett brev. »Faktum är
emellertid, att jag icke heller i år har ett enda öre att
köpa för, ja ej ett öre till museets underhåll och vård
utöver vad jag kan tigga samman.»

Museet — det var Nordiska museet, som skulle utveckla
sig till en av Nordens ståtligaste och värdefullaste institu-
tioner med samlingar, som belysa vårt eget och befryndade
folks liv ända sedan medeltiden. Dessa dyrbara samlingar
och den slottslika byggnaden ha åstadkommits huvudsakligen
genom en enda mans oförtrutna arbete av den art, som gav
honom hedersnamnet »Sveriges störste tiggare». Ett heders-
namn var det, ty han tiggde icke åt sig utan åt sitt foster-
land.

Nordpolsfararen Andrée sade en gång: »När jag miss-
tröstar om att få medel till min expedition och ser allt svart,
då går jag ut och tittar på Nordiska museet och inskärper hos
