398 EN VETENSKAPLIG STORHETSTID.

»Den frigjort snart det gamla Russia,
den slår i kistan spik på spik.

Du, Schwarz, en liten edition lät taga
för de förnäma och för furstehusen!
Nobel! Du gav en väldig folkupplaga,
som ständigt lägges upp i hundratusenl»

Nobel trodde på mänskligheten, på att sanningen skulle
gå till seger och bringa människorna lycka. Det var i den
tron, han gjorde sin storslagna donation. Han var genori-
trängd av uppfattningen, att »rikedom förpliktar». Och
han kände förpliktelse även mot de många vetenskapens
trogna arbetare, som gå hela sitt liv och uträtta storverk
till mänsklighetens fromma men själva lida nöd. Ty veten-
skapsmännen sakna vanligen förmåga att slå mynt av sina
upptäckter; det blir oftast andra, som skörda vinsten av
dem.

Att han överlämnade hedersuppdraget att utdela prisen
åt svenska vetenskapliga institutioner berodde på att han
i vårt land »påträffat det största procenttalet ärliga män-
niskor,, varför han ansåg sig kunna lita på att hans yttersta
vilja här skulle samvetsgrannare och redbarare utföras än i
något annat land.

Men hur kunde den, som uppfunnit sådana fruktansvärda
förstörelsemedel som dynamiten och det rökfria krutet och
som rastlöst arbetade på att fullkomna skjutvapnen, vara
en sådan varm vän av världsfreden? Se här svaret, givet
med hans egna ord: »Man skall le: jag, dynamit- och kanon-
mannen — — fredsvän! Men när människorna ej visa sig
tillgängliga för förnuft, så måste man ju uppfinna ett mord-
verktyg, som är så fruktansvärt, att mänskligheten av ångest
och självbevarelsedrift övergår till freden.»

Han slapp att uppleva anno 1914.

Litteratur: A. Werner Cronquist, Alfred Nobel.
Emil Larsson, Alfred Nobel.
Karl Warburg, En svensk världsinstitution (i >»Ord
och bild»> för 1901).

1 Den tyske franciskanermunken Bertold Schwarz ansågs förr vara
krutets uppfinnare.
