ARBETARFRÅGAN. 433

Den var ju under då rådande förhållanden ett nödvändigt
ont — men observera: ett ont. »Måtte en nådig försyn bevara
oss för att få igen denb suckar man rätt allmänt.!

Erfarenheten av kristidens olika kommissioner och ranso-
neringsväsen ha också gjort socialdemokraterna mera betänk-
samma inför den sortens statskontroll. Det finns ju inom
samhället nog och övernog av uppgifter till arbetarklassens
bästa, som ligga närmare till att lösa.

Men det är inte bara kristidserfarenheterna, som tala mot
ett plötsligt och alltför långt gånget förstatligande och
beskärande av den enskilda företagsamheten. Det är en ofta
gjord erfarenhet, att när ett enskilt affärsföretag övertages av
staten eller kommunen, så förvandlas det gärna från inkomst-
givande till förlustbringande, hur besjälad ledningen än må
vara av iver att tjäna det allmänna bästa. Man behöver bara
tänka på hur det brukar gå med enskilda järnvägar, som för-
vandlas till statliga banor — för att inte tala om Stockholms
spårvägsväsen, sorgligt i åminnelse! När staten får hand om
ett företag, så blir det nog för all del ofta mycket samvets-
grant skött och gediget påkostat och utrustat med en stor
och högt kvalificerad kontrollpersonal, men ekonomiskt
sett är det, som hade det förlorat förmågan att anpassa sig
efter de skiftande konjunkturernas krav. Alla avgöranden

1 Till vår egen stats- och folkhushållning under krigstiden åter-
komma vi senare. Här blott ett enda men vältaligt exempel på resul-
tatet av statens ingripande på ett splitternytt område under den tiden
i vårt grannland Norge, vilket för inte så länge sedan betraktades såsom
ett föregångsland — det var på den tiden, då man bara kände de
vackra teorierna men ännu inte fått skåda de sura frukterna. Den
handel, som norska staten under världskriget tog hand om, gick med
en förlust av omkring 250 millioner kronor på ett driftkapital av 500
millioner. Lägg härtill, att statsskulden ökades med 700 millioner
kronor, fast staten under kristiden haft en extra inkomst i krigskon-
junkturskatt, tonnageavgifter m. m. på 1!/s milliard. Och dessa
väldiga siffror säga ändå inte på långt när hela den fruktansvärda
sanningen. Det värsta av allt är, att man under krigstiden vande sig
vid en ohyggligt dyrbar statlig och kommunal förvaltning, som kännes
dubbelt så tung nu under lågkonjunkturernas tid. Man har skapat
nya stora ämbetsverk och låtit flera av de gamla svälla ut över alla
rimliga gränser. Vid 1922 års slut var den norska statsskulden uppe i
1,400 millioner kronor.
