442 DEMOKRATINS FRAMMARSCH.

Emigrationen har vållat vårt land en förlust av bortåt
en million människor, som utvandrat. Nästan idel unga,
arbetskraftiga människor var det. Sin utbildning hade de fått
bekostad av Sverige. Men när de kunde börja att göra nytta
för sig, så blev det ett annat land, som skördade frukterna
av deras arbetsduglighet. Följden blev också, att Sverige
fick ett i förhållande till folkmängden onaturligt stort
antal åldringar och barn men brist på arbetsföra personer.
Ty emigrationen lämnade kvar de gamla åt fattigvården och
barnen åt skolorna. Men det är inte blott en invånare, som
Sverige förlorar med varje emigrant; det är också alla hans
ättlingar och deras arbete. Emigrationens hämmande var
alltså en livsfråga för vårt folk, så länge här funnos arbets-
uppgifter till övers.

Både staten och den år 1907 bildade Nationalför-
eningen mot emigrationen togo saken om hand och
började motarbeta denna samhällssjukdom. Särskilt hoppades
man och hoppas alltjämt mycket av »egnahemsrörelsen», som
staten sedan år 1905 understödjer med lån på billiga villkor.
Den bör bli en god hjälp att öppna nya försörjningsmöjligheter
inom trakter av vårt land, där jorden ännu ligger obrukad
eller mer eller mindre i lägervall.

+ bd

Det stora världskriget har inverkat på våra befolknings-
förhållanden därhän, att de nu påminna om 1840- och 50-
talen. Under alla de år, världskriget pågick, var nämligen
emigrationen hämmad, och sedan dess mottaga Nordameri-
kas Förenta stater blott ett visst begränsat antal utvand-
rare från varje land årligen. Till följd därav ha vi nu
kommit upp till ungefär samma höga siffra för antalet unga
och medelålders män och kvinnor i förhållande till den övriga
folkmängden som på 1850-talet, då deras antal, som förut
nämnt, var alldeles exceptionellt högt. Vid 1921 års slut
funnos i landet inemot 300,000 fler män och kvinnor i den
arbetskraftiga men också kraftigt konsumerande åldern 15—50
år än vid det stora världskrigets utbrott sju år tidigare. Där-
