RÖSTRÄTTSFRÅGORNA. 445

men ännu år 1890 hade blott en fjärdedel av landets myndiga
män rösträtt. »Strecket> blev därför alltmer impopulärt i
vida kretsar. Med ny styrka framfördes nu den grundtanken
från reformmötena i Örebro 1849 och 1850,' att »penningen
icke borde få vara mätare av människovärdets. Och på
1869 års riksdag byggde en representant för rösträttsrörelsen
vid namn Jöns Pehrsson från Kronobergs län sitt program
därpå, att »alla dödliga äro lika inför den Eviges rättvisa
domstob. Två år därefter försökte en konservativ riksdags-
man skrämma bönderna med den fara, som skulle hota dem
från arbetarnas sida, ifall dessa finge rösträtt. Men då sva-
rade den framstående skånebonden Sven Nilsson i Östers-
löv med några ord, som senare i en något ändrad form ci-
terats sålunda: »Ingen må skrämma oss allmogemän med
våra bröder under strecket, ty de äro kött av vårt kött och
ben av våra ben.» Enligt protokollet lydde hans anförande
så här: »Vi, allmogens söner, känna dock allt för väl dessa
klasser, för att man skulle med dem kunna skrämma oss.
Ett sådant hot är alldeles overksamt mot oss, vi som ätit
deras torra bröd, delat deras hårda läger, veta, vad de önska,
och känna alla deras farhågor och förhoppningar. Det kan
icke bliva någon farlig söndring mellan dem och 0ss.»
Från motsidan anfördes bl. a. det egendomliga argumentei
mot allmän rösträtt, att »den otvivelaktigt skulle leda till verk-
ningar, alldeles motsatta dem, som motionären synes ha åsyf-
tat. Den skulle nämligen främst komma de stora godsägarna
till godo, vilka hade många underhavande att kommendera».
Dylika skrämskott hade emellertid ingen verkan på det

liberala partiets rösträttsagitation. Den nya rörelsen fick
sin motsvarighet till de forna reformmötena i de s. k. folk-
riksdagarna i Stockholm 1893 och 1896, och på rösträtts-
mötena sjöngs Verner von Heidenstams »Medborgarsång»:

»Så sant vi äga ett fädernesland,

vi ärvde det alla lika

med samma rätt och med samma band

för både arma och rika;

och därför vilja vi rösta fritt

som förr bland sköldar och bågar

men icke vägas i köpmäns mitt
likt penningepåsar på vågar.

1 Se bd VIII: 549.
