446 DEMOKRATINS FRAMMARSCH.

Vi stridde gemensamt för hem och härd,

då våra kuster förbrändes.

Ej herrarna ensamt grepo sitt svärd,

när varnande vårdkase tändes.

Ej herrarna ensamt segnade ned

men också herrarnas drängar.

Det är skam, det är fläck på Sveriges baner,
att medborgarrätt heter pengar.

Det är skam att sitta som vi ha gjort,
vch tempel åt andra välva

men kasta stenar på egen port

och tala ont om oss själva.

Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja;

vi vilja bliva ett enda folk,

och vi äro och bli det vi vilja.»

1893 års folkriksdag sände deputationer till riksdagens
partichefer men fick därifrån endast klena besked, och den
deputation, som skulle uppvakta statsministern, Erik Gustav
Boström, blev ej ens mottagen. Han svarade skriftligen:
»Jag känner ej några representanter för svenska folket, ut-
sedda på annat sätt, än våra grundlagar angiva.» Samma
deputation gick då till kung Oscar och — blev mottagen men
fick ett svar, vars:väsentliga innehåll var en »förklaring, att
kungen ej ville ge något svar,, säger en deltagare i uppvakt-
ningen.

När frågan om att utsträcka värnplikten stod för dörren,
började emellertid hos alla partier den övertygelsen mogna,
att ökade medborgerliga plikter borde medföra ökade med-
borgerliga rättigheter i form av allmän rösträtt.

Vid öppnandet av urtima riksdagen 1892 frambar andra
kammarens talman, Herslow, inför tronen den förhoppningen,
att den dag snart skulle vara inne, »då uti den stora med-
borgarhär, som i farans stund skall rycka fram, varje man
eldas av medvetandet, att han äger hel medborgarrätt i det
fosterland, för vars liv han går att insätta sitt egethb Skräcken
för skrämbusen »allmän rösträtt» gav också småningom med
sig bland de konservativa. Man insåg även vikten av att
samhällets medlemmar allmänt finge känna det ansvar och
bli delaktiga av den uppfostran, som deltagandet i det po-
litiska livet medför. Det var egentligen rörande själva val-
sättet, som åsikterna numera voro delade. De konservativa
