450 DEMOKRATINS FRAMMARSCH.

se till, vad klockan var slagen». Härtill genmälde statsrätts-
läraren professor Blomberg, att grundlagen gjort bägge
kamrarna lika berättigade, och att enligt hans åsikt hade
första kammaren den uppgiften att se till, att »klockan gick
rätt».

Staaff kom sålunda från början i ett spänt förhållande
till första kammaren, och kampen slutade med att hans
ministär måste avgå efter blott sju månaders funktion. Vår
första vänsterministär lyckades alltså ej bringa rösträtts-
frågan i hamn. Däremot medhann den ett aktningsbjudande
socialt reformarbete. Men hade partimännen å ömse sidor
velat och kunnat lägga band på sin gamla inbitna fejdlust
och sitt partisinne och låta försonlighetens anda tala, så
skulle mycket mer ha vunnits och ett års bittra, uppslitande
strider om rösträttsfrågan ha besparats vårt folk.

Den Staaffska ministären efterföljdes av en högerministär
med förutvarande generaldirektören, dåvarande bruksdispo-
nenten, sedermera amiral Arvid Lindman som statsminister.
Han blev mannen, som förde rösträttsskutan i hamn. Som sjö-
man hade han lärt sig att lotsa sig fram mellan undervattens-
grund, som bruksdisponent och jordbrukare vant sig vid att
räkna med livets praktiska realiteter, obekymrad om alla djup-
sinniga kammarspekulationer. Såsom affärsman hade han
blivit durkdriven i konsten att ge bud och underbud. Allt-
mer började han träda i förgrunden som högerns starke man.
Men hans styrka var icke av den sorten, som kör huvudet i
väggen, nej den nye »riksdisponenten» visste att falla undan,
när så behövdes och ungefär så pass mycket, som behövdes.
Och så hade han en i detta land mindre vanlig förmåga att
ta folk. Både vänner och motståndare smittas av det friska
sjömanshumöret hos en sådan partichef, av hans pigga slag-
färdighet i replikväxlingen, av det oförbränneligt käcka
mod, med vilket han både ger och tar hugg. Och som val-
mötestalare har han ej många likar vare sig i uthållighet
eller i förmåga att få folk att höra på. Det är inte för intet,
som han blivit kallad högerns »starke Arvid».

Med affärsmannens praktiskt skolade blick såg han snart
från taburetten, vad som var möjligt att genomföra i röst-
rättsfrågan, och efter att ha haft åtskilliga trevare ute åt
olika håll fann han den kompromissväg, som skulle föra till
