452 DEMOKRATINS FRAMMARSCH.

Inne i kammaren hade Carl Starbäck förutsagt den »isande
tystnad», varmed allmänheten skulle mottaga lösningen.
Och biskop von Schéele, som varit med på den tid, då repre-
sentationsreformen genomfördes, hade vittnat, att »det var
mera vår i svenska folkets hjärta under decemberdagarna
år 1865 än i dessa soliga majdagar».

»Iskylanm» vid rösträttsreformens genomförande berodde
dock icke uteslutande på trötthet eller likgiltighet utan
också på en rätt utbredd misstro mot den svårbegripliga
proportionalismen, som man fruktade skulle leda till trassel
och konstiga valresultat, och som därför lätt skulle kunna
utnyttjas enligt det gamla receptet att »lura bönder».

När en nyvald riksdag samlats år 1909, var det egentligen
bara en expeditionsfråga, som återstod. 1907 års kompromiss
fastslogs med stort röstetal men utan någon segerglädje. I
den stund, då det beslut stadfästes, som blev resultatet av
ett par årtiondens bitter kamp, låg den stora platsen framför
riksdagshuset fullständigt tom, och svenska folkets för-
bidan representerades av en droskkusk, den där otåligt
väntade på ett par herrar, som han skjutsat till riksdagen.
För de hade sagt till honom, att de snart skulle vara tillbaka.

LJ

I olikhet mot den politiska rösträtten var den kom-
munala länge graderad, så att ju större inkomst en röst-
berättigad person hade, dess fler röster hade han också.
Detta kändes av de små i samhället som en orättvisa av
samma slag som penningstrecket på den politiska röst-
rättens område. Men vid 1918 års riksdag genomdrev vän-
stern under ledning av professor Nils Edén som stats-
minister den betydelsefulla reform, som gjorde även den
kommunala rösträtten lika för alla röstberättigade. Det
skedde i en stund, då man inför världskrigets omstörtande
verkningar i andra länder kände ett särskilt starkt behov
av att avlägsna tvistefrön och samla hela Sveriges folk till
samarbete. Även på de håll, där man nödd och tvungen gav
efter för tidens krav, hördes dock ingen misströstan om
svenska folkets förmåga att bära upp full självstyrelse och
i gärning bevisa den ansvarskänsla, som hos goda med-
borgare växer med det visade förtroendet.
