RÖSTRÄTTSFRÅGORNA. 45d

bildades de första föreningarna för kvinnans politiska röst-
rätt, och sedan växte den kvinnliga rösträttsrörelsen med
en snabbhet, som förvånade deltagarne själva. Även till
riksdagen nådde dess krav, men »lika visst som träden fälla
sina löv om hösten, så fällde första kammaren kvinnoröst-
rätten om vårem. De samhällsbevarande »bävade tillbaka
för att införa de politiska partistriderna i familjens sköte».
Man ville inte, att kvinnorna skulle få s»rännarevana» och
springa omkring på möten; och det var nog mången, som
instämde i de ord av »en hederlig danneman», vilka citerades
på 1912 års riksdag, »att den fromma, ädla och gentila
kvinnan, hon vill icke hava någon rösträtt — den som vill
ha det är bara den bistra och istadiga kvinnam.

Till argumentet att samhället icke hade råd att avvara
kvinnornas stora humanitets- och kulturintressen genmälde
professor Thyrén, den briljante debattören, bl. a.: »Bland
de verkligen eminent uppoffrande och välgörande kvinnor,
jag haft förmånen att träffa, har jag sällan funnit någon,
som önskat rösträtt för sig och sitt kön: de som det hava
gjort, hava oftast varit sådana, som varit starkare i huma-
nitetens teori eller enkannerligen i dess estetik än uti dess
praktik.» Och vad vore det väl for lycka för samhället, om
de största kvinnliga begåvningarna rycktes med i det poli-
tiska livet, >»om överlägsna kvinnor, som nu ägna sig åt att
uppfostra sina barn, skulle med ett öga skela åt familjen
och med det andra åt politiken»?

Olof Olsson åter — sedermera ecklesiastikminister i den
Brantingska ministären — skämtade med det gamla höger-
argumentet, att kvinnans rätta plats vari hemmet, ett argu-
ment som senast koncentrerats i de vackra orden, att hon
skulle »vårda den heliga elden på husaltarets. Det är egen-
domligt, sade han, att se, hur tusentals karlar fly från
hemmet till restaurangerna, men »vid ett tillfälle erinra de
sig med ens, att husaltaret finns; ochk det är, så snart det
blir tal om den kvinnliga rösträtten».

På 1918 års riksdag uppbyggdes »farbröderna» av en talare
med erinran om det faktum, att de tolv apostlar, som
Kristus utsände, allesammans hade varit män och icke
hälften kvinnor och hälften män. Man förstår, att talaren
