466 KAMPEN FÖR FOLKHÄLSA.

plågor, blivit alldeles svart i ansiktet och avlidit inom några
timmar. Han hade kommit sjuk hem från karantänsplatsen
Känsö ute i skårgården, där han arbetat på ett fartyg, som
nyligen anlänt dit, lastat med bomull. Några timmar där-
efter berättade ryktet, att nu hade hans hustru också dött,
och längre fram på dagen avled även en dotter. I ett par
närbelägna hus hade redan en del sjukdomsfall inträffat
med samma symptom: förfärliga plågor med kramp och
svartnade ansikten. Följande dag påträffades en person
döende i samma sjukdom ute på vägen mellan förstäderna
och staden. Vid middagstiden stupade en annan på gatan
och var död inom några minuter. Han blev förd till sitt
hem. På aftonen hade man i samma hus ännu två lik och
åtskilliga insjuknade.

Tredje dagen kungjorde polisen en varning mot förtärande
av bär och frukter och konfiskerade sådana varor på trogen.

Olyckligtvis var i Göteborg ingenting ordnat i förväg för
att mota farsoten. Inga kolerasjukhus funnos, och med
läkarvården var det klent beställt. »Förskräckelsen verkade,
att människor övergåvo varandra i nöden och sprungo sin
koss, berättar prosten Stenhammar. »Bagare, bryggare och
slaktare tillstängde sina bodar och begåvo sig på flykten,
så att det fattigare folket under flera dagar voro blottställda
för hungerns död jämte sjukdomen, så mycket mer som
förskräckelsen hos den kringboende allmogen vållade, att all
tillförsel upphörde. I början ville också ingen bortföra de
döda, och alla lydnadens och ordningens band voro upplösta.
En jämmer över all beskrivning har där varit. Jag har sett
enskilda brev från sansade personer, som försäkra, att de
dock aldrig kunnat föreställa sig ett dylikt elände.» En
samtida göteborgare berättar: »Eftersom likbärare och död-
grävare dött undan, blev det slutligen svårt att mot även
den glupskaste betalning komplettera antalet — ja, det
gick slutligen så långt, att inom familjerna stundom ingen
kunde förmås att biträda vid likets förflyttning ur sängen till
kistan. Så svår hade ställningen blivit, då länets hövding,
den ridderlige, ståtlige greve Axel von Rosen, som för far-
sotens skull från riksdagen begivit sig ned till sitt län, åtföljd
av sina söner gick ur hus i hus för att med egna händer verk-
ställa denna den sista tjänsten emot de döde, den deras
