HYGIENISKA SAMHÄLLSFRÅGOR. 487

en regelbunden läkarbesiktning. Nu blir varje kvinna, som
bedriver otukt såsom yrke och smittar ned någon besökare,
dömd till tvångsarbete. På tvångsarbetsanstalten får hon
stanna så länge, att hon kan lära sig arbeta; och meningen är,
att hon sedan skall kunna försörja sig med hederligt arbete.
I vilken mån denna förhoppning skall bli verklighet är ännu
ovisst. Vad som emellertid är säkert är, att sedan Lex veneris
kom till, har antalet kända fall av könssjukdomar nu (år 1924)
minskats i talrikhet med över 60 Z; och då är det att märka, att
numera ett förhållandevis mycket större antal än förr av dessa
sjukdomar kommer till läkarnes kännedom. Dock får man ej
skriva hela denna glädjande förbättring på den nya lagens räk-
ning. Mycket beror också på de s. k. dåliga tider, som följt
efter jobbarperioden under världskriget. Det är nämligen
ett för den mänskliga naturen föga hedersamt faktum, att
s. k. goda tider med riklig penningtillgång skapa njutnings-
lystnad och överdåd, medan en knapp penningtillgång verkar
återhållande på vällevnad och utsvävningar.
&

En sorts olyckliga medmänniskor, gent emot vilka sam-
hället haft och alltjämt — trots alla stora framsteg — har
mycket på sitt samvete, äro de sinnessjuka. Vill man se, hur
fasansfull deras tillvaro var ännu för ett århundrade sedan,
så kan man läsa de bilder från Stockholms fattigväsen, barn-
hus och hospital, som Skjöldebrand upprullar från sin över-
ståthållartid. Även med avdrag för en del överdrifter måste
man instämn.a, då han kallar dessa »välgörenhetsanstalter»
för vitmenade grifter. Utsvältning, försnillningar och ängla-
makeri florerade inom dessa kristliga anstalter. Att över-
direktören för barnhuset för dess behov från ryska sjukhus
inköpt kasserat och trasigt lärft med fläckar av rödsot på
talar ensamt det tillräckligt tydligt om tillståndet. Det hela
var ett Augiasstall att feja rent, och Skjöldebrand rådde ej
med det arbetet. I sin iver att bryta med all slentrian bröt
han också mot en av Kungl. Maj:ts förordningar, och över
dylikt, även om det gäller en aldrig så ringa formsak, vakar
som bekant skrivardömets Nemesis. Han måste avgå från
sitt ämbete.

Hemskt är det att läsa den skildring av de stackars
