498 — REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

intellektuellt. En ständigt flammande härd för den nya kul-
turrörelsen bland de unga var studentföreningen Verdandi
i Uppsala. Där fostrades många av de män, vilka sedan
mest energiskt gingo i spetsen för det sociala reformarbetet
i vårt land. Det var en tid, som sjöd av stundom glad,
stundom ettrig, ofta naiv världsförbättrariver. Det var den
tiden, när man begagnade den sociala frågan som ämne
för balkonversation och inledde en flirt med frågan: »Vad
tycker fröken om Ibsen?» Ibsen var nämligen jämte Georg
Brandes den förnämste förmedlaren av den nya kultur-
strömningen från stora världen till oss. Framför allt är det
Ibsens skarpa samhällskritik, hans Brand-förakt för prost
och fogde, som ger åttiotalet dess prägel. Det adlas av hans
harm mot fogdenaturens vägran att göra några andra in-
satser för medmänniskors väl än dem ämbetsplikten ålägger,
mot den grötmyndiges innerligt självbelåtna:

»Jag gör förvisso städs min plikt

men alltid inom mitt distrikt.>

Bevingade blevo på den tiden de ord, Ibsen lade i prostens

mun:

»Den Gud vill slå i livets strid,

den gör han först till individ.>

Hans äro ock de ofta citerade orden om prästens vackra

kall att föra sina får »i sockenvis till paradis». Och varnande
säger denne gamle erfarne andans man till den unge stor-
mande idealisten Brand:

»Men tron är ett, ett annat livet;

att blanda dem är ganska illa.

Sex dagar skall ens gärning göras;

den sjundeskall ens hjärta röras.

Står kyrkan öppen alla dagar,

det söndagsfromheten försvagar.

och ordets luttringskraft förnötes,
om ej med sparsamhet det skötes.

Låt idealets röst bli tydd

i predikstolens helga skydd,
men lägg med kappan idealet
åt sidan; annars går det galetl»

Glad på samma sätt som Runebergs idylliska realism
kunde åttiotalets realism icke vara, eftersom den ju
