ÅTTIOTALET. 499

gjort till sin uppgift att blotta uselheten i samhället. Men
den mörka »sotsky», som höljt åttiotalet, sett med en senare,
motsatt tidsriktnings ögon, kom icke från åttiotalets män
själva utan från den fiende, med vilken de kämpade, från
industrialismen med dess förvärvsjakt och krassa nyttig-
hetskalkyler. Den pessimism, som man påstått vara ut-
märkande för åttiotalet, var nog, där den förekom, mest ett
estetiskt snobberi, en litterär attityd, varigenom man ville
göra sig riktigt intressant, alldeles som när man gick i röd
kravatt på långfredagen för att visa all världen, hur andligen
frigjord man var.

Så var en ny tid kommen, för bister för romantikens dröm-
mar om »diktens evigt sommargröna ör. Nu gällde det fram-
för allt att se verkligheten skarpt och djärvt i ögonen, nu
dugde det ej att försjunka i förskönande fantasier.

Våra punschidealister hade i sina skåltal så ofta braverat
med ordet »ideab, att någon skeptiker hemställde, om man
ej lämpligen kunde i stället för detta utländska ord använda
det inhemska ordet »lögn».

Det blåste upp till storm. Men det officiella Sverige såg
sig yrvaket omkring. Varför bråkade ungdomen, då allting
var så väl ordnat? Hans Forssell, den blivande finans-
ministern, gav anno 1874 en mästerligt ironisk teckning av
hur utmärkt det var beställt, »då poesien utan besvär och
konkurrens administrerades av Svenska akademien och
religionen med växande framgång av Evangeliska foster-

landsstiftelsen».
LJ k

&

Med vederbörlig reduktion — därför att orden äro Strind-
bergs — kan man som motto för åttiotalets naturalism sätta
hans påstående, att »det sköna är sken. Det fula är san-
ning.» Samme sagesman har dock i dikten »Esplanadsy-
stemet» givit ett vackert poetiskt uttryck åt den radikala
ungdomens benägenhet för att riva ned:

»Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,

dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra.»

Och så riva de ned de gamla skrällena.
