506 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

»Mäster Olofs betecknar ett genombrott i svensk drama-
tik. Här möter oss för första gången ett alltigenom natur-
ligt, rakt på sak gåendé talspråk i dialogen i st. f. det dit-
tills vanliga frasrika grannlåtsspråket med en massa bi-
satser, vilket var så olikt det naturliga talet, som gärna är
möjligt. Strindberg använder också med konstnärlig kraft
språket i karaktärsteckningens tjänst genom att låta re-
plikerna få sin färg efter vars och ens individualitet.

»Mäster Olof blev av sin författare insänd till tävlan
i Svenska akdemien men vann icke den vittra domstolens
gillande, blev inlämnad till Kungliga teaterns direktion
men antogs icke till spelning sådant som dramat var. För-
fattaren fick uppmaning att ändra sitt opus och komma till-
baka. Han ändrade och kom tillbaka fem gånger för att
till sist få det beskedet — berättade han för sin vän Warburg
— »att det innehöll nihilism och hädelser, vore för tröstlöst
o. d. — Alltså fem mina bästa år strukna ur mitt liv!» ut-
brast han förtvivlad.

Denna väntetid hade varit fruktansvärd för den unge
författaren. Tidtals var han nära att bli vansinnig, och
en kula för pannan syntes honom vara det oundvikliga
slutet på eländet. Hans ekonomiska existens var osäker.
En tid var han utgivare av — en »Svensk försäkringstidning»
men visade även som redaktör sin ovanliga förmåga att
komma i gräl med dem han berodde av — i detta fall med
försäkringsbolagens direktörer. Därför blev hans tidning
inte långlivad. Det bohemliv, han nu förde, har han skildrat
i romanen »Röda rummet», som utkom 1879. Med
den boken bryter naturalismens tidsströmning in i vårt
land.

»Röda rummet» börjar med en skildring av vårens insteg
i storstaden, närmare bestämt i trädgården till Mosebacke
värdshus, en skildring, som blivit rent av klassisk.

»Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården
på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten,
och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparna hade ar-
betat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just
på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de
ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under
ett ofruktsamt päronträd; ännu hade ingen människofot
