AUGUST STRINDBERG. 509

huru landets heligaste intressen diskuteras av dess värdigaste
medlemmar.

Nå, någonting värt att i längden vörda har Strindberg som
bekant aldrig funnit. Vanvördigheten är syret i hans livs-
luft. Det är den, som sätter piff på hans sätt att uttrycka
sig om företeelserna i samhället, som när han talar om hur
styrelsen i det liberala tidningsaktiebolaget Gråkappan med
sorg konstaterat, att antalet prenumeranter gått betänkligt
ned, och därför föreslår bolagsstämman en vändring av vissa
åsikter, vilka icke längre inbragte det för företagets be-
stånd erforderliga prenumerantantalet. Stämman antog
förslaget, och Gråkappan var nu mera bland de konserva-
tiva.»

Eller hör på, när han berättar om hur den store direk-
tör Smith på förslag av sin smarte men oduglige dandy
till brorson grundar ett nytt sjöförsäkringsaktiebolag! Dråp-
lig är skildringen av hur han får med excellenser, amiraler,
professorer, hovrättsråd och andra herrar med fina titlar
och ordensdekorationer. En dag äro de alla samlade till
bolagsstämma efter det första arbetsåret: »statsmän, snillen,
lärde, militära och civila ämbetsmän av högsta grader; uni-
former, doktorsfrackar, kraschaner, kommendörsband, alla
här samlade av ett enda stort, allmänt intresse: befordrandet
av den människoälskande institution, som kallas sjöför-
säkring. Och det fordras en stor kärlek för att riskera sina
pengar på nödställda likar, som drabbats av olyckan, och
här fanns kärlek; så mycket kärlek hade Falk aldrig sett samlad
på en gång.» Det är ju klart som dagen, att man här har
att göra med ett nationalpatriotiskt filantropiskt företag,
vilket kan bevisas bl. a. därav, att det aldrig ger högre ut-
delning än 36 procent.

Det var ett brutalt, upprikigt språk, som fördes av kotte-
riet i Röda rummet. Dessa ungdomar voro fyllda av en
oskrymtad vanvördnad för allt, som var gammalt och be-
römt. Den koncentrerade sig i ett föraktligt fnysande: »Det
är gammaltls — »Som nya människor måste de tänka nya
tankar, och nya tankar fordrade ett nytt språk. Anekdoter
och gamla kvickheter avklipptes genast. Fraser och lånade
uttryck ratades.»

År 1874 kom Strindberg in som amanuens vid Kungliga
