514 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

Året efter detta sitt stora kraftprov som författare lämnade
Strindberg Sverige, där han nu kände sig som en orm i en
myrstack. Delvis hade han naturligtvis all orsak att göra
det, men till stor del berodde det på ett självplågarbehov av
att känna det så. Han talar själv i ett brev till Heiden-
stam belåtet om hur han stötte bort alla i välmening ut-
sträckta händer. »Jag svarade», skriver han: »Tack för
Er vänskap, men snart skola vi stå som fiender mitt emot
varandra. Jag sörjer i förväg över det, men min väg går ut
i ödemarken, utan vänner, utan att få äga vänner.» Och
det märkliga med Strindberg var, att medan han var så
hänsynslös, när det gällde andras heder och ära, var han
för egen del sjukligt ömtålig för varje klandrande ord, även
i skämtets form.

På hösten 1883 reste han alltså med sin familj till utlandet,
först till Frankrike! och sedan till Schweiz, där han bosatte
sig för några år framåt.

1 I Paris blev han bekant med Björnson och Lie, som blevo glada
över att få träffa »denne allt igenom moderne svensk». Om Lie yttrade
Strindberg själv på sin 60-årsdag: »Hur var det möjligt, att en män-
niska kunde vara så god som Lie?> Den store norske diktaren å sin
sida fann, att Strindberg » grund och botten var en pietistnatur med
martyrium och själskval och halvt — att icke säga helt — fanatisk>.
»Vi försöka», skriver han, »att sätta en smula glad, ljus nordisk kultur i
honom, en smula tro på hans egen nation i stället för mörk misströstan
och så få fram ”fyrens” positiva sida.» — Det var bara skada, att Strind-
berg så snart lämnade Paris. Hans oroliga nervsystem skulle ha mått
väl av om han stannat en längre tid i sällskap med så goda och sunda
människor som de bägge norrmännen.

Björnson hade kolossalt höga tankar om sin unge skaldebroder. Han
ansåg honom helt enkelt för »Nordens störste dramatiker». Han önskade
bara, att Strindberg skulle gå och skaffa sig »en annan uppsättning
nerver» och ge sig ro med att riktigt kärleksfullt och i detalj mejsla ut
sina konstverk, innan han lämnade dem ifrån sig. — Strindberg å sin
sida yttrar i sin levnadsbeskrivning om Björnson, att han »kände en
ovanlig trygghet vid den väldige mannens sida och icke kunde under-
trycka en känsla av sonlig kärlek»> — måhända därför att han så kort
tid var tillsammans med honom, kan man undra, och det med så mycket
mera fog, som det till sist verkligen blev stora skrällen i detta liksom
i alla Strindbergs vänskapsförhållanden. Den kom, när Strindbergs bok
»Giftas» blev åtalad. (Se sid. 517). Björnson gav honom då i all väl-
mening några råd för hans uppträdande, vilka Strindberg i sin upp-
hetsade sinnesstämning »genomskådade» såsom givna i syfte att använda
honom »för någon politisk humbug». Till gengäld gav han Björnson
ett par råd tillbaka, bland annat: >Var stark, Björnson — du är falsk
