AUGUST STRINDBERG. 515

Från sin nya vistelseort väckte han åter stor uppståndelse
genom sin bok »Giftass, som kom ut 1884. Här gav han
en samling äktenskapshistorier i novellform. Han hade
gjort till sin uppgift att gyckla med de överdrifter i den kvinn-
liga emancipationsrörelsen, som syftade till att göra kvinnan
så lik mannen som möjligt, ty han ansåg det »brottsligt att
vilja frigöra kvinnan från naturem. Kvinnans uppgift är
att bli mor. Ett ofta återkommande tema i Giftasberättel-
serna är därför orimligheten med »förandligade» äktenskap,
sådana som på den tiden ej sällan predikades från emanci-
pationshåll och särskilt i några av Ibsens dramer, äktenskap
där man och hustru bara skulle vara kamrater och endast
finge ha själisk gemenskap med varandra. Strindberg för
här den sunda naturens talan. Ett annat tema i Giftas-
berättelserna är, att när barnet kommer, då vänder det upp
och ned på alla teorier om kvinnans självständiga ställning
inom äktenskapet. Då sträcker hon gevär och finner sig i
att vara »mannens slavinna. Vilket inte hindrar, att man-
nens kamrater finna, att han står under toffeln, och att
han villigt erkänner det. Men hon å sin sida håller fast
vid att hon är hans slavinna, voch det är hennes enda tröst
i bedrövelsen, stackars liten»!

Den bästa av Giftasnovellerna är utan gensägelse »Ett
dockhem» med sitt friska sjömanshumör, en av de mest
humoristiska berättelser, som finnas på svenska. Den skildrar
ett genomlyckligt äktenskap mellan en sjöofficer och hans
lilla Gullan. Men medan han är ute på en långtur på sex må-
nader, kommer ormen in i paradiset. Ormen utgöres av

som en festtalarel — — — Var omoralisk, som du var i din ungdomt
— — — Och nu farväll Lämna mig i ro och läs mina böcker, så kan
du lära något», m. m. i samma älskliga stil och med brevet undertecknat
»Din forne vän August Strindberg.>

Därmed hade det sagts för mycket, för att någon försoning skulle bli
möjlig. En tid sedan detta blivit uppenbart för Strindberg, sände
han Björnson ett brevkort, där han beskyllde honom för att »smäda
i lön» och varnade honom: »Håll dig alldeles tyst och stilla, eljes . . .!>
Och för tydlighetens skull tillade han: »Detta är ett hot.> Till Lie
skrev han vid samma tid: »Bed Björnson vara tyst nu! Han har prövat
mig som vän — som fiende skall han frukta mig.» Till en norsk dam,
som var vän med båda de stora skalderna, yttrade Strindberg, att
Björnson var den ende, som haft inflytande på honom, och just därför
var han rädd för att leva i hans närhet.
