516 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

en lång och tanig emancipationsfröken med kortskuret hår.
Hon klargör med hjälp av Ibsens »Et dukkehjem» för den
lilla frun, att hennes samliv med mannen inte varit något
rätt äktenskap; och den stackars sjöbussen får ett brev, så
han måste styrka sig med en grogg under läsningen. Han
får där höra, att deras äktenskap icke varit av det rätta
förandligade slaget utan bara sinnligt och jordiskt: »Ha
våra själar levat i denna harmoni, om vilken Plato talar
(Phaidon: Bok VI, kap. II: $ 9)?» spörjer lilla frun. »Nej,
måste vi svaral Vad har jag varit för dig? Din hushållerska
— och, o blygd! — din älskarinna! Ha våra själar förstått
varandra? Nej, måste vi svaralv

Det är inte roligt för gamle Pall, när han kommer hem och
finner, hur den där sjanan Ottilia ställt till det mellan ho-
nom och hans lilla Gurli, som inte längre vill vara hans rik-
tiga hustru på det jordbundna vwiset.

Men gammal sjöman som han är, hittar han ändå till sist
den rätta farleden ut ur eländet. Han beslutar sig för att
göra sin lilla hustru svartsjuk. Det börjar med att Ottilia
och han finna, att de ha gemensamma intressen på stati-
stikens område. De sitta och diskutera och kalkylera sed-
lighetsstatistik halva dagarna tillsammans, och lilla Gurli
får bara höra på. Kaptenen drar sig inte för att kyssa sin
nya vän rakt på mun i hustruns närvaro — »Gud förlåte
mina synder», säger han, när han berättar det för sin för-
stående svärmor —, och sedan följer han henne hem om
kvällarna och blir borta länge. Det tar skruv. Det börjar
bli liksom lite kyligare mellan de såta väninnorna. Och
en dag kommer Ottilia och anförtror kaptenen, att Gurli
varit ovänlig mot henne. Vad har hon sagt! Jo att Ottilia
var en kokett, det hade hon sagt.

När mannen då inför hustrun tar sin nyförvärvade väninna
i försvar, brister Gurli i gråt och kallar henne för nucka. Så
blir det en gråtscen och därpå en stor försoningsscen mellan
man och hustru vid en hejdundrande sexa på Lidingöbro
värdshus. Och sedan äro de som nygifta igen.

Det uppseende, »Giftas» väckte, berodde ej blott på bokens
förtjänster utan ännu mer på det hänsynslösa sätt, varpå
Strindberg handskades med de äktenskapliga problemen
