AUGUST STRINDBERG. 523

genom att ingjuta i honom den misstanken, att han icke är
far till hennes barn. Hans själskval stegras till sinnessjukdom,
och i ett utbrott därav kastar han en brinnande lampa rhot
hustrun. Då är det hon, som triumferar: nu har hon bevis
på att han är vansinnig! Nu blir han bunden i tvångströja,
förklaras för omyndig och måste slutligen uppge allt mot-
stånd. Till sist dör han under kvinnornas beklagande.

Trots det orimliga kvinnohatet gör stycket ett mäktigt
gripande intryck på åskådaren. Dock torde det vara i någon
mån överdrivet vad Strindberg i ett brev till Nietzsche be-
rättar om premiären: En gammal dam hade under före-
ställningen »nedkommit med ett barn, och vid anblicken
av tvångströjan hava», säger han, »tre fjärdedelar av pu-
bliken rest sig som en man för att under vansinnigt vrål
lämna teatern.

Märkvärdigt är, att när Strindberg lät bli att gräva i sitt
eget jags avgrundsdjup, så kunde han vid samma tid åstad-
komma en så ypperligt realistisk skildring av folklivet i
Stockholms skärgård som romanen »Hemsöborna». »Hemsör
heter i verkligheten Kymendö. Det är uppenbart, att
Strindberg gjort sig väl förtrogen med skärgårdsbons liv,
om han också diktat om en hel del händelser och brett på
väl starkt med färg här och där.

Det är som att komma från den kvava luften i en dårhus-
cell ut till friska, saltmättade havsvindar, när man lämnar
bakom sig »En dåres bikt» och fördjupar sig i »Hemsöborna».
Med den boken har Strindberg återigen skapat något nytt
i sin art och åstadkommit ett konstverk, som redan blivit
klassiskt. Här möter man icke, såsom i tidigare författares
folklivsskildringar, en sorts idealiserade bönder och fiskare,
som uppträda och lägga i dagen förfinade, romantiska över-
klasskänslor — Strindberg har kommit det verkliga folket
in på livet och talar dess eget oförfalskade språk. Här finns
det både tragiska och humoristiska scener men alla med
livets verklighet över sig. Och vilken härlig, äkta skärgårds-
stämning i rader som dessa: »Ekan plaskade fram mellan
