532 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

du eller jag, som är kung?» spörjer Erik sin onda genius, Gö-
ran Persson. »För ögonblicket synes det vara jagl» svarar
Göran, som just utdelat befallning om att fängsla hertig
Johan. »Du är mig för stark, Göranlb säger Erik. — »Inte
alls! Det är du, som är för svaglh

»Jag skall reda allt, om du bara låter mig hållas och inte
blandar dig i>, säger Göran en dag, när Erik är led vid allt-
sammans. »Red dw, svarar Erik, »men låt mig inte känna
tyglarna, för då kastar jag av digh

Skådespelet är uppbyggt med en överlägsen dramatisk
kraft, som kulminerar i den drastiska, äkta Strindbergska
slutakten, då kungen skall fira sitt bröllop med Karin Måns-
dotter och alla de högförnäma män och kvinnor, som blivit
bjudna, skicka återbud. Då befaller Erik sin hovmarskalk,
Nils Gyllenstjerna: »Låt blåsa till taffeln! Kalla sen in
patrasket och befall dem till bords! Allihop! Min falska
juvel skall få sin infattning efter eget värdel — Skicka ut på
gator och torg, hämta tiggarn från rännstenen och horan
från krogenl» Och så går kungen själv och vinkar in sitt
halvrusiga trogna folk: »Till bords, uslingar! Sål ingen falsk
blygsamhet! Bruden vänta vi inte på, för hon har nyss
kommit ner! Sitt, hundar! — Lyden I ej, så dödar jag erb

Men det blir för starkt för Gyllenstjerna. Han nedlägger sin
marskalksstav vid konungens-fötter och går. »Jaså, du är
mätt nu, tallricksslickare», säger Erik. »Håller du dig för
god att lägga för slöddret där? Se på kungens svärfar,
du, hur han stoppar fingrarna i mun.» Och så tar Erik upp
staven, bryter sönder den och kastar stumparna efter sin
avgående hovmarskalk.

»Nu går Eder sista och enda vänl blir Gyllenstjernas av-
skedshälsning. Och Erik gör den reflexionen: »Gyllen-
stjerna var inte den bästa och inte den sämsta; herr Till-
och-Ifrån hette han; full av rättskänsla och orättvisa; modig
som få och feg som ingen; trogen som en hund och falsk som
en .katt..(:«?

»oMed ett ord: en människa», infaller Göran Persson.

Kungagunstlingen känner nu på sig, att sagan lider mot
sitt slut. »Det är så dovt i luften, och jag hör så mycketla
säger han. »I ena örat hör jag hästtramp, och i det andra
trumslag av den sorten, som brukas vid spetsgårdar.» Och
