534 = REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

Engelbrekt tecknas också som vek och tveksam — för att
nu inte tala om Kristina, som blivit en hållningslös, lätt-
färdig slinka, och Karl XII, som i slutet av sin bana fram-
ställes såsom den halsstarrige dåren, den där ödelagt land
och folk och nu, förföljd av samvetskval, blott går och väntar
på döden.

I dramat »Gustav Adolf) tecknar Strindberg först
med ohygglig kraft trettioåriga krigets styggelse och för-
ödelse, som då pågått i tolv år. »Här stundar ont, hustru»,
säger mjölnaren på Usedom, när han hör hovslag och va-
penbrak i fjärran, »ondare än i förrårs, då kroaterna mör-
dade uppåt bäckkällan, så kvarnfallet gick rött och stora
hjulet vispade blod som vid höstslakt. Minns du liket, som
fastnat i skovlarna och välte opp och ner, opp och ner...
jag ser'et än, och axelmulen bär märket... därför säger de,
att näckblommorna ä röda i år . .. och ålarna i dammen ä så
feta som aldrig förr, men ingen törs på att äta dem, för de
lukta som kadaver och äro likblåa i köttet.»

Tre ollonplockerskor, utmärglade och trasiga, komma in: de
samla ollon under ekarna och stoppa i påsar.

»Där är ollonfolket, de enda fåglar, som stryka i år! Sta-
rarna ha aldrig kommit, nötkråkan uteblir, inga svalor bygga
under takskägget, inga råkor eller vildduvor på den osådda
åkern, som endast bär tistel och puktörne; ingen gädda slår
i vassbänken, ingen abborre står på stengrundet; fiskarna i ån
och bäcken ha vandrat ut i havet, skrämda av bösseskott och
kanondunder! O land! land! mitt arma tyska land! Vad
ha vi gjort att vi skola så lida?... FEländet, hungern, stöl-
den, lasten! alla lasternal och vanäran! — Allt för ärans skull,
och för dygdens och religionensl»

Men mjölnarens hustru tror, att nu är förlossningens stund
inne. »Från Norden skall den otrötte Gideon komma, ty
Herrans ande vilar sig i Nordanlandenb> Hon ser som i en
syn »den gode ljuse mannem», guldkonungen från Norden,
som av människorna hälsas: »Välsignad vare han, som kom-
mer i Herrans namnlb

Men den Gustav Adolf, som är skådespelets hjälte, är icke
den vi känna från Leipzigs slätter och Lätzens kullar —
det är en härförare, som anförtror sina generaler: »Go vän-
ner, vet ni, att jag känner, hur någon tagit mig i håret för
