AUGUST STRINDBERG. 539

Men så bli de man och hustru och äro dömda att dagligen
vara tillsammans. Då blir hon för honom »vampyren, som
slagit fast på hans själ och övervakar t. o. m. hans tankar.
— — — Hon försakade själv sömnen bara för att pina ho-
nom. Då förstod han, hur en människa kunde bli mördare,
och han beslöt att fly.»

Men när han skall resa, visar sig kärleken mäktigare än
allt annat. Och då han lämnar henne, är det med löfte om
snart återseende.

Behöver det väl sägas, att det är ett av sina egna äkten-
skap — närmast det andra — som Strindberg här i för-
klädnad skildrar?

Nå kärleken rår alltså på hatet. För vilken gång i ord-
ningen? De unga tu bli lyckliga, och barnet kommer. Men
i stället för att binda makarna samman söndrar den lilla
dem från varandra. Och så skildrar det stora snillet August
Strindberg sina lidanden med en obetalbar naivitet: »Först
måste han flytta upp i en vindskammare; och oaktat hon
och barnet sutto i två rum, förstörde hon med avsikt det
återstående tredje rummet, som var matsal och särdeles
vackert möblerat. Hon rev ner gardinerna, tog undan tavlor,
belamrade med barnkläder och mjölkflaskor, endasti avsikt
att visa, vem som var herre i huset. Därpå serverade hon
skämd mat, bränd mat, och slutligen en dag satte hon fram
en tallrik ben, som hundarna tycktes ha gnagt på. Därjämte
en karaffin vatten. Detta senare var ett uttryck av det största
förakt, ty källarne voro fulla med öl, och ingen tjänare tog
städsel utan att betinga sig öl till måltiderna. Mannen ställdes
under husets pigor och drängar. Han levde nu i smuts, nöd,
elakhet och hörde endast kiv och skrik mellan frun och am-
man, frun och pigan, frun och modren, allt under det barnet
skrek.»

Till slut blev han sjuk. Men då blev hustrun bara värre än
någonsin. »Mycket har jag upplevat», sade han viskande,
»men aldrig har jag sett ondskan så stor hos någon människalv

Från samina tid som »Fagervik och Skamsund+ är en
samling älskliga sagor, vittnande om Strindbergs mest
sympatiska sida, hans kärlek till blommorna. All den naivitet,
som fanns på bottnen av detta stora snille, kommer här fram,
