AUGUST STRINDBERG. 541

Själv har Strindberg blivit »så ömtålig,, säger han, »som
om min själ vore hudlös; och jag är så bortskämd med att
få styra mina tankar och känslor, att jag knappt kan uthärda
beröringen med en annan person; ja varje främmande, som
nalkas mig, verkar kvävande genom sin andliga atmosfär,
vilken liksom tränger in på mins».

Om hans misstänksamhet behövde ytterligare intygas,
så har han gjort det tillfyllest i »Ensam». På ett ställe i bo-
ken säger han om en gammal bekant, som han återsåg efter
flere års skilsmässa: »Han såg ut, som om han dels trodde,
att jag trodde honom vara högfärdig, dels som om han un-
drade, om jag var högfärdig.» — Strindberg brukar på sina
morgonpromenader möta samma personer, bland dem en
gammal man, i vars ögon han tycker sig läsa hat mot honom.
Och en dag blir han fullt säker på sin sak. Den gamle sitter
i en park och läser en tidning. »I dag», berättar Strindberg,
ssåg jag just på hans tidning, att vi äro ovänner. Och jag
tyckte mig läsa i hans blick, när den lyftes över bladet, att
han läste något om mig, som gjorde honom gott i själen, och
att han trodde, antingen att jag redan fått giftet i mig eller
skulle få. Men han misstog sig, ty jag tar aldrig i det
bladet.»

»sEnsam» är en bitter bok av en överkänslig men livser-
faren man. Stämningen är här ej hätsk utan vemodigt lugn.

Men plötsligt bryter hans människohat ut igen, först i
boken »Götiska rummemn» 1904, en fortsättning på hans
ungdoms stora verklighetsroman »Röda rummet» och lika
ungdomligt våldsam som den men ännu mera grov och
hänsynslös.

Bokens slut vittnar om den upphetsning, som tog sig så
hemska uttryck i det ohyggliga alstret »Svarta fanor,
där Strindberg målar upp vrångbilder av sina gamla vänner
och tycks anse alla vapen mot dem tillåtna. Hans smädelser
mot kvinnorna ha intet mått, ingen gräns. Allra våldsam-
mast kastar han sig över sin vän och hjälpare i nödens stund,
Gustaf af Geijerstam, som han med de lumpnaste lögner

att hans grannar ha »en hund, som går på jordgubbar men inte på
sjöfågel, en otäck racka, som inte äter fisk men står för röda vinbär»
