542 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

försöker ta heder och ära av. »Jag brukar träffa tinningen,
när jag lägger tilb, skrev Strindberg en gång med segerviss
självkänsla. Och han hade rätt: Geijerstam var sannerligen
inte den förste av sina vänner och hjälpare han mördade.

För Strindberg var det rent av ett livsbehov att hata, att
känna antipati. Och inga hatade han så vilt som de männi-
skor, vilka en gång varit hans vänner och gjort honom gott.
Av någon varaktig tacksamhet var en sådan natur som han
icke mäktig. Ett tacksamhetsförhållande kändes för ho-
nom som ett olidligt tvång, som tryckande bojor, vilka
han med ett brutalt grepp måste göra sig fri ifrån. Den ene
efter den andre av sina vänner förvandlade han i sin sjuka
inbillning till dödsfiender. När Laura Marholm med äkta
kvinnlig hjälpsamhet satt i gång ett outtröttligt och fram-
gångsrikt arbete på att hjälpa Strindberg och göra honom
känd och uppskattad i Tyskland, stod det efter någon tid
plötsligt klart för honom, att hon tagit hand om honom i det
lömska syftet att få honom inspärrad på dårhus, och att
hon stulit hans brev för att använda dem som vapen mot
honom. Ja hon var förvisso en förfärlig kvinna, den där icke
ens aktade för rov att av pur elakhet mot Strindberg ned-
komma med ett barn bara för att vederlägga hans på-
stående, att blåstrumpor voro ofruktsamma, och sålunda
triumfera över honom. »Ett tendensbarns; — kan man
tänka sig en mera raffinerad form av elakhet? I ett brev till
henne lovade också »offret> för denna infernaliska ondska
att »flå henne levande från fotsulan upp till örmandlarna och
stoppa huden i halsen, så hon kvävso.

I den fridsamme och älskvärde författaren Tavaststjerna
vädrade Strindberg också snart en lömsk fiende, som rent
av traktade efter hans liv. Det var tydligen det sjuka sam-
vetet, som ansatte Strindberg i anledning av hans upp-
förande mot fru Tavaststjerna. I Tavaststjernas lugn och
självbehärskning gentemot 2lla Strindbergs utmanande hand-
lingar vädrade han idel hämndplaner, och han blev mer
och mer övertygad om att Tavaststjernas dövhet var bara
ett knep: »Han spelar skendöv numera» bara för att kunna
så mycket bättre lura på hämnd.

På samma sätt med en annan av hans mest oegennyttiga
vänner, tysken Adolf Paul. Han får en vacker dag ett brev
