AUGUST STRINDBERG. 547

pati. Rubriken på en av hans artiklar har rent av blivit
till ett socialpolitiskt slagord: den om »olust i landet». —
Allmän harm väckte hans oförsynta angrepp på nittio-
talets diktare, särskilt hans gamle vän Verner von Heiden-
stam och Fröding. Av Strindbergs egna ord framgår, att
huvudskälet var av den tarvligaste sort: han hade funnit,
att Heidenstams skalderykte gjorde intrång på hans egetl

Strindbergs rangställning som författare grundar sig ej
uteslutande på hans prosaverk utan också på hans poetiska
alster. Som lyriker är han emellertid lika ojämn, lika bisarr
som i allt annat. Han har kastat ned slarvig, ja urusel vers
på papperet. Själv aktar han ej för rov att jämföra sig med
våra största skalder — i att skriva dålig vers. För»så dåliga
vers, som våra stora skalder skrivit, våga icke nutidens
medelmåttor framlägga på juldisken», påstår han med övlig
fränhet. — Men detta är den ena sidan av hans diktning;
han har också skrivit dikter, som bära storhetens prägel.
Resultatet berodde alldeles på hur inspirationen kom över
honom. Ty någon konstnärlig överarbetning gav han sig
inte ro med.

Hur bedårande vacker är ej »Stadsresan» med sin
stämning av den gamla goda tiden, som gör en vek och varm
om hjärtat. Det är en lantlig idyll, som för tanken till Teg-
nérs »Nattvardsbarnen» och Runebergs älskligaste skapelser.
Och väl må det undras, om någonsin en fagrare, älskligare
lovsång till förnyelsens krafter i naturen blivit sjungen på
svenskt tungomål än i dikten »Trefaldighetsnatten»,
buren av den varmaste kärlek till vårens och den unga som-
piarens goda och hulda makter. Så till den grad levande
äro dessa försommarbilder, att man riktigt suger in dem ej
bara med öga och öra, utan med lukten, med smaken, med
alla sinnen.

»Försommarns tid, den ljuvliga tid av ungdom och fägring;
sista sipporna stå ännu i skogen och vänta;

guldvivan sticker då fram; åt bin och hungriga humlor
skänker hon honung och vax, åt barnen binder hon kransar;
