552 <REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

Mot de fattiga var han god. Men ofta var det ingen
reson i hans välgörenhet. De utvalda bland dem kallade
han sina kunder, och en kund fick man aldrig låta gå ohjälpt
från hans dörr.

Någon varaktig ro skulle August Strindberg aldrig finna.
När hans livslåga år 1912 släcktes efter att ha brunnit i 63 år,
lyktades en bana, som i allra högsta grad varit ett helvete
på jorden. Vid sextio år sammanfattade han sina livser-
farenheter så: »Ibland liknade livet helvetet, på ett hår;
men det fanns ögonblick, då det liknade beskrivningar på
himlen; men bara ögonblick eller minuter: sommardag,
grönska mot havets blåa fond, tillfälligt välstånd i huset,
ung maka, vackert barn; vänner och fränder komna till
försoningsfest; vin i glasen med guldkant, musik, ljusa klän-
ningar, vänliga ord, goda blickar, hjärtan i höjden... Men
det var bara en liknelse, som haltade på alla fyra; ty det
var falskt. Vännerna voro mördare, fränderna fiender, ung-
domen gick med avundshatets onda tankar. Inom år och
dag voro alla dödsfiender; barnen mot föräldrarna, makarna
skilda, det lilla barnet utkastat (i kökskammare), den äld-
sta mördaren död under rysliga omständigheter, hemmen
upplösta, elände, hat, hämndkrig, slut, borta som en rök;
himlen ett helvetel

En av hans sista besvikelser var, att han ej ansågs värdig
Nobelpriset. Han delade därvid Frödings lott att få träda
i skuggan för sådana väldiga andens stormän som förfat-
taren till »Quo vadis?» och den åldrige besjungaren av »den
spruckna vasem», han som först av alla i Tolstojs, Ibsens
och Strindbergs tidsålder av Svenska akademien kröntes
som världens störste då levande skald i idealisk riktning.
Senare litteratur: Erik Hedén, Strindberg. En ledtråd vid

studiet av hans verk; häft. kr. 9:50.
Göran Lindblad, August Strindberg som berättare.

— genom att trampa henne på hälarna. Det var också märkvärdigt,
att det jämt skulle inträffa något, när han hade någon bjudning.
Än hittade det elektriska ljuset på att slockna mitt under det man satt
till bords, än hördes plötsligt en mullrande åska från våningen ovanför.
Och när det efter fem minuter upprepades, förklarade Strindberg med
dystert allvar, att nu måste man byta om samtalsämne. — De »makter»,
som ogillade samtalsämnet vid bordet, voro kypare, som just höllo
på att skjuta stolarna över golvet i en festsal ovanpå.
