554 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

Vid sexton års ålder måste Verner von Heidenstam av
hälsoskäl avbryta sin skolgång i Stockholm och var alltså,
som han själv säger, »hog lycklig att få insupa de sydliga
ländernas kosmopolitiska luft, medan ännu hans väsen be-
satt ungdomens hela mottaglighets. Under färder i Öster-
landet blev han betagen av kärlek till dess färgprakt och
brokiga folkliv, och ur ynglingens svärmeri för Orientens
skönhetsvärden framväxte sedan de dikter i samlingen
»Vallfart och vandringsånr, vilka ryckte alla unga sinnen
med sig in i skönhetens och livsglädjens undervärld. Hän-
förd av vad han upplevat och hört förtäljas i »Tusen och en
natts» sagoland, sjöng skalden med ungdomlig uppsluppenhet
den sorglösa njutningens och skönhetsdyrkans lov. »Vall-
fart och vandringsår» är en lovsång till Österlandet, som
han älskar ännu i dess förfall.

»Ty du var mig kär från mitt barndomshus,
från första sagan i brasans ljus,

du antikens sista varma

och levande dotter, du arma

i kedjor slagna Österland.>

Han älskar dess färger och dagrar, dess solnedgångar och
svalkande nätter, äventyrens nätter:

»Det var skumt därute, var, som varje hus
blundade med luckorna, för sömn tillreds.
Över tak och minaret sken månen,

tunn och spinkig som en avklippt nagelspets.>

Nu dallrar luften av kärlek, och de älskande finna alltid
på råd. Och när det ser som mest bekymmersamt ut, kunna
de ju lita till »glada gudars hjälps, såsom en av dikterna
heter. Antingen måste flickans far »förbannande ge de båda
unga sin välsignelse» för att undvika skandal, eller också
kan han uttala sig så förstående som den gamle grå sche-
riffen, som bevittnat, vilka faror de älskande tu utsätta sig
för, bara de få träffas:

»Må andra gubbar eller gummor bruka
att slå som hökar på de unga ner —
jag grät i fönstret, men av avundsjuka,
jag grät, att inte jag var en av er.»

Boken är fylld av sådana mästerligt berättade sagor och
sägner från Österlandet, och den röda tråden är den be-
kymmerslösa livsglädjen.
