VERNER VON HEIDENSTAM. 557

gå under, att ett jubel från saliga läppar överröstar murarnas
fall och genljuder genom tusen och åter tusen år.»

Sedan prövar Hans Alienus livet som skald, som bild-
huggare, som romersk kejsare, som världsdanare och gud,
men ingen tillvarelseform ger honom den ogrumlade lyckan.
Han kan icke frigöra sig från sin tids sätt att se på livet.
Han är ändå, trots all längtan att drömma sig bort därifrån,
en son av 1800-talets brytningstider; hans livsnerv, hans
naivitet, är anfrätt av den grubbelsjuka tid, i vilken han
blivit till.

Efter detta resignerar Hans Alienus inför det fåfänga i sin
jakt efter lyckan, och som en vallfartsman styr han sina steg
mot det fjärran barndomshemmet, till Tivedens djupa skogar.

Det vilar en egendomligt gripande stämning, halvt av
dröm, halvt av verklighet, över hemkomsten till den gamla
herrgården, dit han redan länge känt sig dragen i ensamma
stunder. I »Vallfart och vandringsår» har han givit ett nästan
mystiskt gripande uttryck åt denna känsla i de underbara
stroferna:

»Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går

— men ej till människor. Jag längtar marken,
jag längtar stenarna, där barn jag lekt.»

Den forne resenären i österled har blivit hembygskänslans
innerligaste tolkare. Han låter Gunnar på Lidarände, han som
hellre lät döda sig än reste från barndomshemmet, sakta tala:

»Fager blommar liden,
hon aldrig tycktes mig mer fager förr.
Min gula åker väntar skördetiden,
för mig finns ingen väg från hemmets dörr.»

Och i samma dikt tolkar skalden, vad hemmet är, med
de oförgätliga orden:

»Det är den mark, där du har vuxit fast,
det är den vik, där du som gosse badat,
och myrarna, på vilkas falska dy

du het med spjut i solnedgången vadat,
och timmerväggens lukt och flöjelns gny
och spiselvrån, där den sjöngs alltid ny,
den gamla sagan under julens nätter

om gravsatt guld och om försvunna ätter.
