558 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

Det är den hund, som du gav värn och vård
och räckte hälften av din svarta kaka.

Och ingen jordens kungadryck skall smaka
som brunnens vatten på din faders gård.»

Livets djupa allvar hade trätt även den svärmande yng-
lingen till mötes. Vad aldrig ökenoasens palmer, aldrig Grek-
lands sykomorer eller Italiens pinjer kunnat säga hans hjärta,
det hörde han i suset av de Tivedsfuror, under vilka han lekt
som barn. Dem har han ock besjungit i sina »Dikter»:

Hör furornas dova sorgemusik

med förstämda trummor och tubor i moll,
en blåkullahymn med suckar och skrik

i ödemarken diktad av troll!

Vem ärver ej av sin hembygd drag!

Och den som lyss som liten slarv

till skogens dån, får annat arv

än den, som föddes vid en gata.

Den vittbefarne skalden har lärt sig se det vackra även
i det karga nordiska landskapet, och han är fylld av be-
undran för det strävsamma liv, som levdes där av ett för-
nöjsamt släkte i torpstugor och fiskarkojor. Han har här
funnit ett folk, 'som värdigt tävlar med österlänningen i
förnöjsamhet. Alla, säger han, borde vi sitta i skola hos den
fattiga Koja-Britta och lära hennes »stora konst att stå

belåten och frisk och röd

kring en möglad kaka bröd

och skummad mjölk i en tegelskål,
när klockorna ringa helgesmål.>

&

Hembygdskärleken växte hos Heidenstam allt mer ut
till fosterlandskärlek. Han greps av beundran för de stor-
slagna drag av självuppotfring och dådkraft, som prägla
vår historia, och ville väcka dem till nytt liv igenom
sin diktning. Sitt ädlaste minnesmärke har Heidenstams
kärlek till Sverige och dess folk satt sig i »Karolinerna».
Det är det tragiska i Karl XII-gestalten, som fångat skal-
dens intresze. »Varje sann hjälte», säger han, »måste i följd
av livets lag dö i olycka. En belönad hjälte, det är en neu-
traliserad kraft, ett oting, ett ingenting. Hans ansikte för-
