GUSTAF FRÖDING. 567

Och pojkarne spela och skäras med kniv
och ruckla vareviga dag,

och kvinnfolken föra ett liderligt liv
med utskum av alla de slag.>

Men
»Vrid rätt den granen, som skapades skack,
gör lamm av ulv eller lo
och folk av Boneckernas rackarepack
i Kattebohult bort i Bol»

En liten pärla i sitt slag i diktsamlingen är »Bristande
pietet»:
»Att samojederna ha ben till gudar
och medicinmän gå omkring i hudar
och skrämma negerbarn vid Tanganjika
— det kvittar mig lika.
Men komma svarta trollmän och predika
fetischpredikningar från Tanganjika
för vite män i Europas mitt
— då vill jag begabba dem fritt.>

Ingen av samlingens dikter hade så lätt för att slå an som
»Farvälb, den forne skräddargesällens, numera mister Jo-
hansons sorgsna utgjutelser i brev till

»sin grymma vänd i Sveden,

som glömde eden,
hon svärjade en lordaskväll,

men som därför också fick försaka den fröjden att

»gå i hatt och handsker
ibland tjangtila amerkansker.>

I längden blev dock skalden mera förargad än glad över
»Farvälls» popularitet. För den och andra burleska stycken
glömde publikens stora flertal bort de djupare dikterna, där
skalden biktade sitt själsliv och dess finaste innehåll. Man
hade förstås svårt att tro, att den som skrattade så hjärtligt,
också kunde gråta bittert. Nu, när vi kunna överskåda
Frödings hela diktning, nu märka vi, att den vampyr, som
sög hans bästa blod, redan då hade bitit sig fast vid hans
hjärta. Vi möta redan här uttrycken för den djupa dishar-
moni, som slutligen skulle splittra skaldens själ.

Även hans nästa bok, » Nya dikter», har både humoristiska
och svårmodiga tonfall, men här ha dessa stämningar så
