568 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

intimt blandat sig med varandra, att tonen ofta är på en
gång uppsluppet skämtsam och fylld av smärta. Höjdpunkten
av realistisk berättarkonst uppnår Fröding här i dikten
»Mordet i Vindfallsängem». Den innehåller, har man sagt, i
sina få strofer lika mycket som mången brottmålsroman på
flere hundra sidor.

Frödings groteskt målande ordbildningskonst har aldrig
nått högre än i dikten »Bergslagstrolb, där hela landskapet,
gruvornas och järnbrukens landskap, tagit gestalt i dessa
troll, som »komma skumpande med dunder och duns», som
ha »armar som stångjärnshamrar och gap som ett hål till
en gruva och snut som en järnlyftskram.

»De satte sig kring milan och stekte sitt tackjärn

och kokade sig soppa på spikar och klackjärn
och mumsade på plog som på höns eller får.>

Även i denna diktsamling möter oss ett galleri av äkt-
svenska typer, sådana som »Korperal Stormpv, »Stadens
löjtnant», den söndersupne »Skalden Wennerbom» och »Blix-
tem», vars »onamn ej stod skrivet i prästens bok, och på vars
hemstam ingen blev klokos, men som roar alla med sina
räggler och ramsor, varhelst han dyker upp.

&

På hösten 1891 hade Fröding återvänt till Karlstadstid-
ningen. Långa tider skötte han sitt arbete mycket ordentligt,
men så fick han perioder, då begäret efter bedövningsmedel
tog överhand med honom. Då kunde han plötsligt försvinna
från staden och återfanns vanligen i fullkomligt hjälplöst
tillstånd på något avlägset ställe. Han visste då ofta ej själv,
hur han kommit dit. Ack han mäktade aldrig att i handling
göra till sina egna de ord, han själv lade i Lucifers mun:

»Han sade: ”Det är ju vi själva,
som slipa vårt pinostål,

som elden och marterna välva
omkring vårt eget bål;

men låtom oss själva förlåta oss,
så varda vi marterna loss,

och låtom oss aldrig sträva,
och låtom oss aldrig gräva

i gammal synd och skam,

men blott se fram!»
