570 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

Gripande är också dikten »Jägar Malms hustrurs. Malmen
är en hård karl och farlig för kvinnorna.

»Jag har många hustrur, jag,
och mitt bröllop står i skogen
mest varannan dag;>,

skryter han.
Men då man frågar honom, var han har sin hustru Eli-lita:

då svarar

»Hon var skygg som skogens hare,
men hon följde dig i hälen

som en jakthund följer husbond;
som din häst hon lasset drog>,

han:

»Allt hon gjorde för mig, allting

gott och snällt och vänt hon gav mig,
sade aldrig ont emot mig,

och ju mera hård jag var,

desto mera höll hon av mig —

det var Elis svar.

Men I vet väl, hur det går en,
och I vet, vad den får tåla,
som en likar mest av alla:

allt en får och allt en tar,

och det går en som de snåla:
det blir inget kvar.

Har I följt ett stackars skjutet
fattigt rådjurskräk i spåren?
Har I sett, hur milt det tittar,
fastän sårat och förblött,

hur det sörjer och förstår en
och med ett är dött?

Det var så som Eli-lita

såg på mig, när sist om hösten
hon med ett sjönk ned på stigen
häftigt som hon gick och stod,
och det rosslade i rösten,

och ur mun kom blod.

Jag har lagt'na under roten
av en tall i ödemarken;

det är bara mull och mossa;
ris och barr på Elis grav,

men jag skar ett kors i barken
och en namnbokstav.»
