574 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

realistisk prosa» — tills äntligen hennes egen natur tog över-
hand och hon beslöt » all ödmjukhet att skriva boken på
sitt eget sätts. Hon ämnade bara skriva den för sitt eget
nöje; publiken skulle naturligtvis rycka på axlarna åt den.
— Den boken kom att höra till den svenska allmänhetens
käraste läsning. Utan att överdriva kan man säga, att den
boken för ungdomen på sin tid spelat samma roll som »Frit-
jofs saga» för våra mor- och farföräldrar.

»Gösta Berlings saga» sjuder av liv, av äventyr och
fantasi. Visserligen kan man, som Levertin säger, ibland
»bli trött på alla dessa o och å och önska, att framställningen
ibland till omväxling gåve anledning till ett stilla — tank-
streck. Men man kan inte önska dem borta, ty med dem
sammanhänger stilens och tonens hela egendomlighet». Den
får ock sin särskilda charme av den enastående gåvan hos
denna gudabenådade sagoförtäljerska att personifiera de
döda föremålen, göra dem levande och liksom känna med
dem. Men ibland flödar inspirationen över av bilder, som
då hon i en av sina böcker beskriver den vintern, då det blev
så kallt, att »det tycktes, som om inte en gång elden själv
var i stånd att hålla sig så varm, som den brukade». — »Sällan
äro», säger Levertin, »förtjänster och lyten så olösligt förenade
som i Gösta Berlings saga, och båda hava kanske lika mycket
bidragit till verkets' utomordentliga popularitet. Man kon-
staterar arbetets estetiska fel som felen hos en förtrollande
varelse, vilken man icke kan tänka sig utan dem — och där-
för icke ens vill önska sig annorlunda.»

Med »Gösta Berlings saga» rycker det värmländska herr-
hårdslivet, omskimrat av romantisk glans, in i litteraturen.
Nöjes- och sällskapslivet har aldrig i något svenskt landskap
haft en sådan festlig lyftning som i Värmland, herrgårdarnas
och brukspatronernas förlovade land, med sin Fastings mark-
nad och sin Persmässa, då berrgårdsfamiljerna råkades och
kärleksband knötos, då dansen gick och »konversationen
var både brilliant och livlig». Brukspatronernas Värmland,
det var landet med de obeskrivligt sköna kvinnorna och
med käcka och slagfärdiga män, som ville ha roligt, medan
de levde, och gladde sig åt, när andra också hade roligt.
Det kvicka och det sköna var vad som här skattades högst
