SELMA LAGERLÖF. 575

i livet, och Gösta Berlings saga är från början till slut en
hyllning åt dessa livets goda makter. »Det friska festlynnet
står som en gloria över hela sagam, för att använda Bööks
ord. När Gösta hänger med huvudet, heter det: »Ah, Gösta,
en man måste bära allt, vad livet bjuder, med mod i hjärtat
och löje på läpparna, eljest är han ingen man. Sakna så
mycket du villl Om du förlorat din käresta, låt samvets-
kvalen gräva och tära i ditt inre, men visa:dig som man
och värmlänning! Låt blicken lysa av glädje och möt dina
vänner med glada ordl»

Hennes eget barndomshem, Mårbacka vid Frykensjön, var
också en sådan där värmländsk herrgård, där man förstod
att skapa ett trevligt umgängesliv även med enkla medel.
Hennes far, löjtnant Lagerlöf, var en enkel och trohjärtad, gäst-
fri natur av gammal svensk stil. En fläkt av den hemtrevnad,
som följde med de gamla värmländska herrgårdarna, slår oss
till mötes i hennes bok »Mårbacka», där vi få vara med om
musikaftnarna vid jultiden, då major Ehrencerona blåser
valthorn och herr Tyberg flöjt, medan klockar Melanoz
spelar fiol, fanjunkare von Wachenfeldt sköter triangeln
och värden själv frambringar näktergalsdrillar med en liten
visselpipa av trä, som hålles till hälften nere i ett vattenglas,
när han blåser i den.

Glatt går det till på löjtnantens födelsedagar, då hela
socknen är samlad till fest kring den folkkäre herremannen
och patriarken på Mårbacka.

I »Gösta Berlings saga» är det majorskan på Ekeby, som
regerar över herrgård och bruk. Hon, den nu så manhaftiga
kvinnan, har en gång varit traktens mest firade skönhet.
Kring sig har hon församlat en stab av livsglada »kavaljerer»,
en hel herrgårdsflygel full av de underligaste sällar och origi-
nal, som föra ett snyltgästliv vid hennes bord. 'Där är den
försupne prästen Gösta Berling, den sorglöse äventyraren,
som alla kvinnor älska, alla män beundra, där är också den
djärve Beerencreutz, den jovialiske patron Julius, den store
musikern Lilliecrona, uppfinnaren Kevenhäller och allt vad
de heta. De ha alla sin charme däri, att de ledas icke av det
kallt beräknande förståndet utan endast av stundens in-
givelse, av sina heta passioner, av nuets nyck. Plötsligt slå
de om från den ena känslostämningen till den andra. Man
