SELMA LAGERLÖF. 579

i vår sönderslitna, pessimistiska tid; därför skola hennes
böcker i alla tider räknas till den mänsklighetens skatt-
kammare, som kallas »Läkedom för själen».

Hennes sagor äro — för att använda Mortensens ord —
i hennes stora ögonblick »så högtidliga, så allvarliga, så
fulla av onämnbar vishet, att man föreställer sig, att det
är den gamla Sibyllan, som berättar, hon, vilken levat sedan
tidernas gryning».

När man t. ex. läser om »Körkarlen», honom som kommer
till de döende och hämtar dem i dödens egen kärra, faller
man i häpenhet över vilken gåva den kvinnan ändå har
att göra det fulaste, det ohyggligaste i livet vackert. Vilket
skarpsinne hos denna naiva sagoförtäljerska i att finna ut
det ondas uppgift att tjäna ett gott ändamål! Hennes be-
rättelse om Körkarlen blir en uppbyggelsepredikan, som
för läsaren ned i ondskans djupaste avgrunder men till sist
lyfter honom till de höjder, dit endast tron på godhetens över-
makt över allt ont förmår höja en människa.

Mer rörande vackert har ingen förmått skildra faders-
lyckan och fadersstoltheten, än hon gjort i »Kejsaren av
Portugalliem». Ingen förmår heller som hon att med
några få enkla ord väcka det innerligaste medlidande med
en stackars fattig människa. Det är, som man kände en
sträng brista, när man hör henne berätta om hur den fattige
Jan i Skrolycka får höra sin Klara Gulla, sin sol och glädje,
sjunga av förtjusning över att få lämna sitt fattiga hem
och komma ut i världen. Och när sedan en elak man säger
honom, att den vackra Klara Gulla där borta i den stora
staden blivit en dålig kvinna, då händer något hemskt med
Jan. Men hur hemskt det än ser ut för människors ögon,
är det i alla fall Guds barmhärtighet, som styrt det så. Den
fattige Jan i Skrolycka säger bara till den elake mannen:
»När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på bryggan
med guldkrona på huvudet, å sju kungar går omkring henne
och bär opp hennes mantel, å sju lejon ligger tama vid hennes
fötter, å sju och sjuttio krigsöverstar går före henne med
dragna svärd i handen, då får vi se, om du törs säja det-
samma te henne själv, Prästberg, som du har sagt te mej
i dag.»
