586 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

solen. Hon »tycktes fatta, vad det var allt: solen och jorden
och hon själv och hela hennes liv».

Som den svaga klangen av en bristande sträng är »En
gammal historia» om de tu, som skiljas av en kallt be-
räknande och starkare vilja för att båda vandra olyckliga
genom livet.

Först med novellsamlingen »Purpur» bryter nittiotals-
stämningen helt in i Hallströms författarskap. Här är en
berusande färgprakt som i »Hans Alienus», en sagostäm-
ning som i »Gösta Berlings saga». Det var för att arbeta
sig ut ur trycket av den vardagsgråa verkligheter.s bojor,
som författaren lät sin fantasi ge sig utlopp i denna bok.
»Jag behövde», säger han, »diktens luft, om jag över huvud
skulle kunna uthärda.»

En renodlat estetisk tjusning ger novellen »Falken» om
den grymma rovfågeln, som förädlats till sådan självbe-
härskning, att han »lugnt släpper det döende bytet efter
en rusdryck av blod och äter blott från sina sirade fat, som
det passar sig för en riddares fåglar». Gossen Renaud älskar
den ädla fågeln, räddar dess liv och behåller honom för sig.
Men då dömer slottsherrn honom till det straffet för tjuvnad,
att falken skall slita sex uns kött från hans revben. Och de
sköna damerna från grannslottet bli inbjudna till det blodiga
skådespelet. De »lutade fram sina huvuden med en glimt av
intresse i de sällsamt drömmande ögonen, men de lyfte ej hän-
derna ur skötet, och deras dräkter lågo som förr i lugna veck>.

Obarmhärtigt grymt som falken är livet självt. Endast
genom att betrakta detta grymhetsdrag med estetisk stil-
känsla kan livets skådespel bli möjligt att uthärda. Sådan
är grundtanken i novellen »Biondello».

Men Hallström har aldrig varit bland dem som trott på
skönhetslivet såsom i sig självt tillfyllestgörande — därtill
stod han för fast rotad i åttiotalets kritiska jordmån. Han
har aldrig hört till de livsberusade, jublande skönhetsdyr-
karne. I hans humor, i hans satir, hans ironi dallrar alltid
en underton av vemod. Hans mest groteska komedier ur
livet sluta som tragedier, och övergången sker så mästerligt,
att läsaren knappt märker, var det komiska slutar och det
sorgliga tar vid. Ett dråpligt exempel därpå är novellen
»Tjuren» i samlingen »De fyra elementerna» <:Men
