588 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

I den stämningen går han ut, och på mellandäck möter
hans leende. blick två bekanta ansikten. Det är ju Augustas
föräldrar! Vilken turl Så kan han få nyheter från henne.
Men hans uppsluppna hälsningar mottagas med egendomligt
dämpade miner, som upplösas i gråt, och så kommer lång-
samt mannens ord: »Hon, Augusta, flickan vår, hon dog i
förrgår natt på lasarettet.> Och under en presenning bredvid
ligger hennes kista — det var det tunga föremålet, som
Jansson hörde bäras ombord, när han satt i försalongen.

Då ger han till ett hjärtskärande jämmerrop, som samlar
alla ombord kring dem, och han slutar ej, förrän han får kistan
öppnad. Och ansikte mot ansikte med den döda bryta hans
känslor fram i en ström av ord, halvt kvävda av gråt. Kvin-
norna runt omkring gråta, männen stirra tysta i golvet.

Så blir denna »simpla» tragedi till sist stor och skön i sin
simpelhet. Den adlas vid mötet med den makt, som blottar
vad innerst i människan är: döden.

»Gustav Sparverts roman» går i den rent tokroliga
genren, tills döden hotande träder in i dramat även där och
det ur dödsfaran spirar fram kärlek mellan honom, som
redan var halvt i dödens våld, och henne, som räddade ho-
nom. Men är det verkligen kärlek, den känsla som gav henne
makt över döden? Han är säker därpå även sedan han blivit
frisk. Men hon måste hålla uppgörelse med sig själv. Var
det verkligen något mer än medlidande? »Vad som gör
människan till människa, den enda känsla som bara hon
kan ha, det är medlidandet», tänker hon för sig själv. »Utan
den vore vi ensamma som i en främmande stad, vars språk
vi icke förstå, som i domedagssagans natt, då jorden är ett
myller av trampade och trampande kroppar, mer skräm-
mande än själva helvetesdrömmen ... Utan medkänsla
skulle kärleken icke heller ha blivit annat än grym lust.
Medkänslan är djupare och större, när den når fram till klar-
het. Det måste varit den jag kände. Men de två äro ändå så
nära varann, ty självuppgivelsen ha de gemensam. Det
är lätt att ta miste på den; det är farligt som all osanning.»

När hon ser den sjuke frisk igen, står det i och därmed
klart för henne, att det icke var kärleken, som kom deras
själar att mötas. Det kostar på att krossa hans illusioner,
men hon talar till honom så vackert och upplyftande, att
