590 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

vår uppfattning redan börjar få över sig idyllens behag och
osannolikhet. Stockholm visade då föga av de storstads-
later, vilka nu hänföra och berusa så många bland oss och
pålägga dem förpliktelsen att bränna sitt ljus i båda ändar
för att vara värdiga att spela med i en så grandios miljö.
Inga förvuxna och pretentiöst torftiga husrader hade stampat
sönder graniten i utkanterna för att sedan stå där tafatta
och stirra mot skogen ur hundra ögon, som om de ville krypa
ned i jorden och gömma sin nakenhet. Man hade ännu icke
plöjt fram de stora ljusa gatorna, som inskärpa sanningen
att parallella linjer aldrig kunna råkas, hur de än bära sig åt,
och se så förtvivlade ut över detta faktum. Den djärva
fantasi, som i andra stilarter drivit fram de otaliga vårtlika
eller spetsiga småtornen som ett slags arkitektoniskt hudut-
slag av elakartad karaktär, vilade ännu i framtidens sköte.
Allt var utan glans och anspråk. Staden gick över i lands-
bygden utan att märka det själv.»

Händelsen försiggår i ett hus högt uppe på Norrmalm,
som »myllrade av skilda folkslag och religioner». Där var
en katolsk flickpension, där nunnor undervisade i franska.
Till pensionen hörde en park. »I rasterna marscherade ele-
verna dit, ordnade efter längd och parvis hand i hand. De
föreföllo att vara födda på det viset likt siamesiska tvillingar
och fyllda av en enda, övernaturligt sedesam själ.» Men
trots tvånget skulle man gärna ha varit med, »om man där-
igenom kunnat få del av de stora katolska päronen, som
svällde långt ut på hösten mellan kronornas dimvåta blad.
Sådan frukt fanns icke till på jorden annars, och man fick
ovillkorligen respekt för den och allt som hörde dit.> I samma
hus bodde också popen och kantorn i ryska kyrkan samt
»en medelålders judinna, som hette Pauw. Hon var grå-
terska, det vill säga, hon hade att på tillsägelse infinna sig
vid stamförvanters bårar för att efter urgammal sed ge ut-
tryck åt de anhörigas sorg.» Vilket icke hindrade, att »hennes
vardagliga och privata lynne var ypperligt, ja nästan upp-
sluppet glatt. Hennes tårar voro, liksom tragiska skåde-
spelares patos, värda alldeles för mycket att slösas på egen
förbrukning. Endast tidvis, då det dog för litet judar,
kunde hon vara nästan ledsen och till och med upproriskt
stämd.»
