594 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

samvetsskilsmässa mot ett lagligt signeri, ett samhällets
tyranniska avgörande av två hjärtans förhållanden. — Att
jag en gång ingått ett lagligt äktenskap det är», säger
hon, »en handling som jag skall rodna över till min död. Men
jag säger det högt: ännu avskyvärdare, ännu mer förnedrande
än lagligt äktenskap är laglig skilsmässa.» Och till sist slungar
hon den högmoderne författaren i ansiktet de fasansfulla
orden: »Du är borgerligl» — »Inte så förfärliga ord, Stellal»
bönfaller han. »Du har dock älskat mig! Det måste finnas
något av värde i mig! Du förnedrar dig själv med detta.» —
»Kanhända. Jag vill gärna ta tillbaks. Men när jag tänker
på hur stolt, hur skönt jag gett mig åt andra i hänförd lidelse,
och hur det hela tiden sjöng i mig: ”Detta gör du som protest
mot samhället, inför vars råa uppfattning du är en annans,”
och hur jag varit nästan tacksam mot dig, Herman! Och
nu vill du dra bort under mig den enda spillran, vi räddade
ur vårt livs skeppsbrott, vår gränslösa olycka! Skall det
aldrig bli slut på oförrätter mot oss kvinnor? Jag går icke
in på skilsmässan. Du får skiljas ensam.»

Men i stolt medvetenhet om sin höga uppgift i ett efter-
blivet samhälle vandra dessa erotikens föregångsmän och
föregångskvinnor sin törneströdda stig mot allt rikare kärlek.
Det syns också på dem. Den sarkastiske baronen undrar;
vad det är med en dam, som ser så lycklig ut, som om hon
vore frälst. »Hon har, säger Gunhild, en av de nyerotiskt
troende, »skilt sig och lever nu i fri kärlek med sin forne
förtryckare. Det är storheten i detta dåd, som bär upp henne.»

Erik Axel Karlfeldt.

Fast rotad i den svenska marken är Karlfeldts diktning.
Ur fädernejorden i Dalom suger den sin must.

»Min sångmö är icke av Pinden,

hon är av Pungmakarbo.

Där vandrar hon, kvällsröd om kinden,
när dalarna skumna till ro»,

sjunger han. Hans diktning är fast sammanväxt med svensk
bondekultur. Den sträcker sina rottrådar ända in i hedenhös,
och den räknar årets tider efter Bondepraktikan:
