ERIK AXEL KARLFELDT. 595

»Uti Krabban skall man bruka
agrimonia, laktuka,

ättika och ruteblad,

föra sig i nya kläder,

njuta fältens arla väder,
källans dryck och svala bad,
item låta leverns åder;

så den gamla boken råder,
vill du vara sund och glad.>

Det är sunt svenskt kärnvirke i vad Karlfeldt skapar.
Dalmasens kärva, rättframma manlighet präglar hela hans
väsen, och manlig vederhäftighet är kärnan i hans skald-
skap.

»Fördärves jag platt, om jag viker en tum
ifrån mitt ruml»

säger han i »En envis dalkarls visa»s. Med mycken kraft
har han också inskärpt betydelsen av »en tillbörlig vrede»
mot det som är fräckt och dumt:

»Lägg tungt och fast din hand i bordet
och som ett lejon kungligt ryt,

och säg det rätta, vissa ordet
manhaftigt, utan flärd och skrytl»

Kulturen med dess jäkt och oro har ingen beundrare i
honom. Naturens stora lugn och de djupa skogarnas vild-
marksstämning äro för honom mycket mer än all män-
niskornas ävlan och strid. Men denne natursvärmare och
drömmare har genom omständigheternas makt förvand-
lats till en lärd herrekarl. Charmen i Karlfeldts hemlands-
diktning ligger kanske djupast i denna motsättning mellan
bonde och herreman. Därav vemodet på bottnen, det vemod
som födes ur längtan och saknad.

I det vackra hyllningskvädet till »Fäderna» tränger fram
en tillbakahållen klagan över att ödet drivit honom bort
ifrån dem:

»Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
halvt nödd, halvt villig er sak jag svek.>

Men en man skall osedd av världen kämpa ut striden
inom sitt eget bröst, och vad människorna få bevittna är
