596 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENUMBROTT.

den beska, humlebryggda humor, som hjälper till seger i själs-
kampen.

»Skall jag gräla på min Gud?
Nej han såg väl, att min hud
krävde bister smörja.

Sved nog, men sved ganska gott:
fick ej bli en riktig svott;

skall jag därför sörja?»

Han tål nog vad han får, ty han är »en jordson, stark och
härdig».

»Mitt hjärta är en stadig bälg

av ekebarkat skinn.

I trettiårigt sökn och helg

den svackat ut och in.

Den suger in all världens lust,

den andas ut all världens pust;

håll ut, mitt goda bälgaspel, ty så är livets dustl

I Fridolin har Karlfeldt skapat en typ, som representerar
de båda innerst oförenliga sidorna i hans eget väsen, den
»lantlige ungkarlen», som efter skördeanden låter sin livs-
glädje ta ut sin rätt och »dansar var flicka på balen varms,
och som »talar med bönder på böndernas sätt men med lärde
män på latim.

I Fridolins bröst dallrar en sträng av vemod över för-
gängelsen, som ingenting skonar, men i samklang med ve-
modet ljuder en innerlig glädjehymn över det späda och
skära, som knoppas i vårbrytningstid:

»Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider;
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.

Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån, som blänka
i en dunkel furusänka,

och den första trastens drill.

Intet är som väntanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
