598 REALISMENS OCH NATURALISMENS GENOMBROTT.

Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt,
livet i sitt sköte bärl

Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,

i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.»

Aldrig har förnyelsens makt i naturen besjungits här-
ligare än i »Blommornas kärlek» med det tjusande an-
slaget:

»När Phoebus skön Flora besöker
vid gökrop från sunnan och väst,

från tusen små altar det röker
till lundarnas kärleksfest»,

och de underbara slutstroferna om honom, som är upphovet
till allt liv:

»den samme som fästets grunder

och örternas vårtält byggt,

den samme i åskvagnens dunder

och pollensvärmarnas flykt,

den samme i stormvindens vågor
och daggens välsignade skur,

i människohjärtats lågor

och stilla blomsteramour.»

I flera av de dikter, där Karlfeldt besjunger det vårligt
späda, slår oss till mötes en stämning, besläktad med Frödings.
Liksom den store värmlandsskalden har Karlfeldt också
skapat ett galleri av dråpliga typer, sådana som »den barske
fanjunkar Berg, vars ansikte lyser i lingonfärg», och som är
»knektarnes fasa men flickornas väm, eller »den misskände
spelmannen», som »såg ut som en slusk», när han trädde in i
bondens stuga, men genom häpnadsväckande musikaliska
prestationer ryckte alla med sig och gjorde bondflickan
tokig i sig för att på sistone avslöja sitt rätta jag:

»Jag är väl ej den buse, som ni trott, ack nej!
Jag är lärd till orgelnist,

och mitt namn är Apelqvist,
och med fröjd, du sköna flicka, trolovar jag dejl»

Lika oemotståndligt tjusande är »den sköne Rosenbloms,
den visslande och alltid glade målaren, »du ljuvaste gesäll,
